Anders Roslund: ”Du kan inte skriva om våld utan att vara mjuk”

Anders Roslund är aktuell med ännu en bok fylld av brutalt våld och ond bråd död. Här berättar han om våldet han själv utsatts för, försoningen med sin pappa på dödsbädden – och tuppen som förändrat hans liv.

Juni 2021. Anders Roslund och hans hustru anordnade midsommarfest i sommarhuset på Arnö och grannen anlände med ett litet knyte placerat i en vante, ”som en present”. Det visade sig vara en tupp som paret, i takt med att kvällen gick, blev allt mer förtjusta i. Snart hade den också ett namn: Mårten.

– Han var två dagar gammal, otroligt söt och satt inbäddad i min frus behå stora delar av kvällen, minns Anders Roslund.

Så det var med djup besvikelse som de senare den natten insåg att grannen Madeleine bara hade skojat om det där med present.

– När hon skulle hem tog hon knytet i vanten igen, och visst … man ger kanske inte bort tuppar till människor som inte har så bra koll på djur hur som helst. Men då frågade vi om vi i varje fall kunde komma och hälsa på Mårten ibland, säger Anders Roslund.

Svaret blev att det var omöjligt: Mårten skulle nackas. Grannen hade redan en tupp och fler gick inte att ha på gården. Anders Roslund reagerade instinktivt:

– Jag utropade: ”Här ska inte halshuggas någonting!” Så då fick vi honom, och snart kom hans syster också. Vi döpte henne till Ragnhild eftersom hon är så lik min mormor – alltid i bakgrunden, lite grå, identisk frisyr. Vi visste ingenting om att ha tupp och höna men skaffade en massa böcker.

De välkomnade de nya familjemedlemmarna och byggde hus åt dem. Detta har nu, ett drygt år senare, byggts på gradvis.

– Det som står där nu är inget hus, det är ett slott. Få tuppar och hönor i världen bor bättre.

Allt detta alltså tack vare en man vars framgångsrika författarskap bygger på brutalitet och våld, en man som har skrivit om alltifrån pedofiler till hänsynslösa människosmugglare, en man som i sin nya roman 100 procentFotnot: StängI oktober släpper Anders Roslund 100 procent (Albert Bonniers förlag), en thriller i Hoffman och Grens-serien. detaljerat berättar hur en människa töms på blod och en annan fräts sönder av diverse vätskor … Anders Roslund ser inte motsättningen:

– Det jag skriver om, att jag ömmar för Mårten och Ragnhild … allt hänger faktiskt ihop och grundar sig nog i min egen uppväxt, säger han.

När Anders Roslund slog igenom som författare 2004 – tillsammans med Börge Hellström i duon Roslund & Hellström – hade han redan en gedigen yrkesbakgrund som journalist i bagaget. Som tv-reporter på Rapportoch Aktuellt intresserade han sig under 1990-talet för mekanismerna som leder fram till kriminalitet och vilka konsekvenser brotten får.

– Det var inte så uppskattat. Hade jag tur hamnade mina inslag sist i sändningarna, strax före vädret, säger Anders Roslund.

Men det rådde förändringens tid. Snart började Lasermannen sikta på människor av utländsk härkomst, några år senare fick Sverige en masskjutning då Mattias Flink dödade sju personer i Falun och strax därefter inträffade den så kallade Stureplansmassakern.

– Det var nya typer av brott och plötsligt blev frågan vad allt berodde på högintressant på redaktionerna. Vilka var drivkrafterna? Vad fick brotten för konsekvenser för de drabbade? Då lät det istället: ”Unge herr Roslund, du ska vara i topp!” Det behövdes plötsligt verktyg för att förstå våldet.
Det behovet vet Anders Roslund själv en hel del om. När han deltog i SVT-serien Deckarna 2015 talade han för första gången offentligt om sin uppväxt, med en pappa som frekvent slog sonen. Han berättade även att detta var hans drivkraft i skrivandet.

– Som barn kunde jag inte sätta ord på det här jävla verktyget som heter våld. Varför det används, vad det gör med människor. Så det har jag gjort i vuxen ålder, genom mina jobb.

Jag är en mjukis med hårt skal.

Bokproduktionen vittnar om utforskande i mörker så djupa att omvärlden inte alltid har velat kännas vid det. När han och Börge Hellström skrev Box 21, om prostitution och människohandel, var lägenhetsbordeller något folk inte trodde fanns i Sverige, först strax efter boksläppet avslöjades den första. Och när duon gav ut Flickan under gatan, skedde det i en tid då politiker hävdade att hemlösa barn inte existerade på svensk mark, något de strax fick anledning att ändra uppfattning om. Djupdykningarna i den våldsamma verkligheten har fortsatt sedan han började skriva på egen hand – i nu aktuella 100 procent djupdyker Anders Roslund i DNA-teknik och svensk psykvård.

– När jag började skriva var det delvis för att jag kände att svensk kriminalroman höll på att självdö, säger han. Allt var pusseldeckare där den enda frågan var vem som hade gjort det. Det är varken finare eller bättre, men jag ville också svara på vad, hur och varför. Hälften skulle vara sanning, hälften lögn och drivkrafterna och konsekvenserna – för förövare, offer, utredare – av brotten skulle lyftas fram.

Det låter precis som din ingång som reporter. Varför är det så viktigt för dig att förstå våldet?

– Långt upp i vuxen ålder sökte jag upprättelse. Gav någon mig fingret på tunnelbanan jagade jag ifatt dem tills jag hade fått det, var någon elak mot min fru brann det till, och slutade ibland med att någon polis tryckte upp mig mot väggen. Min son kan också vittna om hur jag på cykel, med honom i barnsadel, kunde jaga ifatt folk som jag tyckte hade gjort något dumt i trafiken.

Att skriva om våld är terapi?

– Varför älskar folk kriminalromaner? Min tes är att det är av samma skäl som vi går till Gröna Lund för att åka med huvudena före, störtandes mot marken. Vi testar döden genom hela livet, men med tryggheten i att inget ont kommer att hända. Att läsa om våld, att förstå våld, är ett sätt att bearbeta rädsla och ångest. Det jag kände som barn gör det också lättare för mig att skriva om människor som upplever rädsla och ångest.

Att en sådan uppväxt kan göra en hård och tuff är förståeligt, men det förklarar inte självklart varför man inte klarar av att en tupp ska nackas.

– Folk säger ibland att jag är en mjukis med hårt skal. Men jag tror att det hänger ihop, för att förstå måste du känna. Jag har genom åren haft många skrivprojekt på svenska fängelser där våldsamma män har deltagit. De som skriver bra är de som är mjuka inuti, för de kan beskriva hårdhet på riktigt. De som bara är hårda får ingen dynamik i texterna. Du kan inte skriva om våld utan att vara mjuk, du måste förstå rädsla och ångest.

Även hans älskade tupp har fått sin beskärda del av sådana känslor. Efter att paret Roslund adopterat Mårten sommaren 2021 insåg de snart att deras hönshus inte skulle hålla honom och Ragnhild varma vintertid. Lösningen blev en återflytt till grannen. Men där fanns redan tuppen Micke P – döpt efter Mikael Persbrandt eftersom han är stor, snygg och har attityd.

– För Mårten blev det ett helvete, Micke P mobbade, slog, hackade. Mårten krymptes och marginaliserades. Till slut vågade han inte gå ut. Till och med hönsen började ge sig på honom.

När våren kom och Anders Roslund kom ut till Arnö för skrivande flyttade han över Mårten för att ge honom en veckas andrum.

– Gradvis hände något. Han kom fram till mig när jag skrev, började puta ut med bröstet, kuckelikuade – först lite, sedan hela tiden. Han började förstå att han vuxit och blivit en stor tupp.

Och nog hade Mårten fattat. När Anders Roslund återvände till Stockholm, efter att ha lämnat tillbaka tuppen till grannen, dröjde det inte länge förrän hon ringde i förtvivlan.

Det var kaos på gården. Mårten hade gått rakt in i buren och gett Micke P en omgång.

– Han kunde inte sluta slåss! Grannen skilde dem åt men då sprang Mårten med huvudet rakt in i hönsnätet så att tuppkammen blev blodig. Grannen frågade: ”Vad har du gjort? Har du läst högt för honom ur dina böcker?”

Det hade han inte. Men Anders Roslund förstod – Mårten hade skaffat sig upprättelse.

– Jag blev så … det är knappt jag vågar kan säga det … men jag blev så glad för hans skull. Strax därefter hämtade vi hem Mårten för gott. Han hade fått sin hämnd och kunde gå vidare i livet.

Anders Roslund konstaterar att det där med upprättelse är en svår sak. Den kan ta sig olika uttryck – och en tupp är inte en människa.

– När pappa dog åkte jag till hans dödsbädd och satt höll i samma hand som jag hade mött på helt andra sätt som barn. Vi pratade aldrig om våldet han utsatt mig för, från den dagen jag vände mig mot honom och sa att han aldrig mer skulle röra mig upphörde det bara.

Anders Roslund konstaterar att vägen till förståelse är en livslång resa och att skrivandet har blivit hans främsta verktyg.

– Att utforska våldet har varit nödvändigt för mig. Fram tills jag började i terapi som 37-åring hade jag bara sprungit, utan att ta itu med något. Men det spelar ingen roll vart du springer, för du måste möta ditt förflutna. För att till slut kunna ta hand om din framtid.