Än kokar häxkitteln

1600-talets häxprocesser upphör aldrig att fascinera, det visar inte minst den aktuella bokutgivningen. Kanske beror intresset på att berättelserna om trolldom, angiveri, sex och makt säger en del om vår egen tid.

De svenska häxprocesserna kan sägas ha utlösts av något så osannolikt som några synapser i en gets hjärna, en höstdag 1668.
Två barn, den moderlösa Gertrud, 11 år, samt Mats, 9 år, var satta att vakta getter vid Österdalälvens strand. När barnen blev osams smet några av djuren, lockade av den frodiga grönskan på en holme. Gertrud vadade rådigt ut för att hämta dem, men Mats tordes inte följa efter.

Och redan här börjar olika ”om inte” att tränga sig på; de som vägen till avgrunden är stensatt med.

Om barnen inte hade blivit osams. Om Mats inte hade varit rädd för vattnet. Om han inte sedan hade försökt skyla över nesan genom att påstå att älven hade varit livsfarligt djup och virvlande och Gertrud därför gått på vattnet med Djävulens hjälp. Om prästen inte hade fått nys om hans berättelse och trott på den. Om Gertrud inte inför prästen hade tagit tillfället att skylla trolldomen på pigan Märet, som Gertruds far – mot dotterns vilja – ville gifta om sig med.

Men därmed rullade den första lilla stenen iväg, som de följande åren skulle resultera i ett skred som drog med sig nästan 300 människoliv.

Ryktet om Märets djävulsförbund spred sig snabbt över landet. I städer och byar började barn berätta om hur trollpackor nattetid förde dem till Blåkulla.

De skyldiga sades vara kvinnor i deras närhet. Myndigheterna tog först inte vittnesmålen på allvar, men i befolkningen växte oron. Djävulens existens var ju lika odiskutabel som årstidernas växlingar och allt tydde på att han hade siktat in sig på barnen. Kraven på åtgärder blev allt högljuddare. De styrande tvingades visa handlingskraft. Inom kort flammade bålen.

”Det stora oväsendet”, häxprocesserna 1668–1676, vilar på en tragisk ironi. Befolkningen fruktade att häxorna skulle störta deras samhälle i kaos och barbari – men i sina försök att avvärja faran orsakade de just vad de ville undvika.

Och allt upphörde med något nästan lika obetydligt som de oförvägna getterna. Mitt i hysterins malström fick ett av barnen nog. Inför en domstol i Stockholm bröt den 15-åriga Annika ihop och snyftade att hon inte ville ljuga mer. Det var några äldre tongivande flickor som hade tvingat henne. Om hon inte var dem till lags hotade de att föra upp henne på de påstådda häxornas lista. Därefter brast det för det ena barnvittnet efter det andra tills all bevisning hade blivit vad den hela tiden varit: luft.

Med ens satt domstolens ledamöter där, kisande i insiktens klara ljus, som om de just hade vaknat ur en mardröm. De fängslade frigavs, de unga anstiftarna pryglades offentligt, sattes i tukthus och sedan var det inte mer med det.

Men häxprocesserna har gjort ett bestående avtryck i det allmänna medvetandet, inte minst inom kulturen. Här finns allt från Benjamin Christensens essäistiska stumfilm Häxan från 1922 (dåtidens dyraste produktion), till Eyvind Johnsons roman Drömmar om rosor och eld (1949), Krzysztof Pendereckis opera Djävlarna i Loudun och Jan Guillous reportagebok Häxornas försvarare (2002). 2013 blev Therése Söderlinds roman Vägen mot Bålberget en bästsäljare och bara under det senaste dryga året har det utkommit ytterligare fem böcker med häxprocesserna i centrum.

Den som vill förkovra sig i ämnet kan med fördel inleda med nyligen utgivna Häxprocesserna av historieprofessor Dick Harrison (som på 1600-talet antagligen hade anklagats för att ha förvärvat sin övermänskliga arbetskapacitet i utbyte mot sin själs salighet). Det är ett lättillgängligt översiktsverk, som redogör för i första hand västerlandets syn på trolldom och häxor sedan tidernas begynnelse.

Harrison visar vägen fram till häxprocesserna, från hur människors vardagsmagi sågs som något harmlöst till att bli belagd med dödsstraff. Det fanns stora regionala skillnader. I vissa länder, exempelvis Finland och Island, var det i första hand män som anklagades och dömdes för häxeri. I det katolska Sydeuropa avrättades väsentligt färre påstådda häxor, jämfört med den tyska kulturkretsen, eftersom det där sedan länge fanns en institutionaliserad religiös domstol i inkvisitionen. Inkvisitionens eftermäle är för all del inget vidare, men genom sina nitiskt grundliga utredningar kunde den avskriva många trolldomsanklagelser som rena fantasier.

I Åsa Bergenheims Den liderliga häxan: Häxhammaren och de svenska häxprocesserna från förra året ges också en rundmålning av häxprocessernas historia. Bergenheim fokuserar på det misogyna 1400-talsverket Häxhammaren, ett slags manual för häxjägare. Den fördömdes visserligen av den katolska kyrkan för dess oetiska metoder, men kom ändå att bli mycket inflytelserik i de följande århundradenas häxprocesser. I den framställs den kvinnliga sexualiteten som ondskans bakdörr in till människornas värld.

I fjol utkom Annika Andebarks Oväsen i Älvdalen, där hon i detalj följer häxprocessernas upptakt i Älvdalen, med Gertrud, Mats och getterna. I vintras utkom också Marko Lambergs Häxmodern, en närstudie av häxhysterin i Stockholm. Lamberg noterar att flera av de utpekade kvinnorna hade finländskt påbrå. De tillhörde därmed en minoritet – och domstolarna ansåg det bestickande att de hade svårt att recitera böner och trosbekännelsen på svenska.

Av de nya böckerna i ämnet är Sisela Lindbloms roman Brinn! den som försöker komma människorna närmast, bokstavligt talat. Romanens huvudperson är Lisbet Carlsdotter, en av tonårstjejerna som sedermera anklagades för att ha förmått barn att vittna falskt om sina Blåkullafärder. Men här finns även en nutida författare, vars intresse för tiden närmar sig besatthet. Nätterna igenom läser hon gamla protokoll och hon reser till Stockholm för att gå i samma kvarter som Lisbet. Slutligen glider romanens två tidsplan samman och författaren dyker själv upp i romanens 1600-tal, där hennes färgglada vindtygsjacka och tonade hår väcker uppseende.

Man kan fråga sig varför det kommer så många böcker om häxprocesserna just nu. (De förklaras knappast av att ”historiens värsta häxjakt” rasar mot en viss orange amerikansk avdankad president.)

Kanske har de aktualiserats av det uppjagade debattklimatet på sociala medier. Eller måhända av känslan av att vi befinner oss i en oviss brytningstid – häxbålen var få under den mörka medeltiden, de kulminerade paradoxalt nog under den omvälvande renässansens förnuftsiver och barockens rationalism. Det var i återskenet från bålen som René Descartes och Isaac Newton skrev sina banbrytande verk.

Eller så handlar det bara om deras tidlöshet. De utgör ju en förtätad spelplats för grundläggande mänskliga begär och svagheter. Här får tron trumfa tvivlen. Här finns det tveeggade angiveriet, där angivaren när som helst kan finna sig angiven. Här finns privata vendettor, avundsjuka och egennytta förklädda till trolldomsanklagelser. Här finns de fattiga barnen som med ens får makt över stadens vuxna (samt allmosor – mat, pengar, kläder – som belöning. Eller mutor.) Här finns de som avviker från normen, eller bara är lite för konfliktbenägna för sitt eget bästa. Här finns stråk av antisemitism, i pratet om ”häxsabbat” och ”Djävulens synagoga”. Här finns gruppens makt över individen. Här hukar de passiva ängsliga åskådarna. Här finns fanatism och utstuderat våld, fantasier om sexualitet och hemliga lustar. Och inte minst den isande insikten att de närmare 40 000 människor som anklagade för trolldom avrättades i Europa helt oskyldiga mötte en fasansfull död.

Men också en tidlös osäkerhet på vad som är sant och inte. Hade Djävulen verkligen ingått förbund med ett stort antal kvinnor, som förde barn till honom? Eller var det än mer raffinerat? Kanske var själva processerna förhäxningen, att oskyldiga människor utpekades och brändes?

Och när man begrundar hur häxprocesserna startade, med Gertrud och getterna, framstår det inte som … lite väl uttänkt? Som om symboliken är maliciöst övertydlig? Här är barnen, som förs vilse av något raggigt, hornbeprytt med klövar, deras initiala lögn som ger dem fördelar i vuxenvärlden, men som snabbt växer och som därmed inte går att ta tillbaka. Och den leder till en process som drivs framåt av en egen inneboende dynamik, som ingen kan kontrollera och som resulterar i död och förstörelse.
Som en hånfull hälsning från Hin Håle själv. Man kan ju bli vidskeplig för mindre.