Amélie Nothomb: ”Mina föräldrar kunde inte hantera mig”

Amélie Nothomb har sålt i miljonupplagor. Samtidigt delar hennes iögonfallande persona läsarkåren. Somliga älskar henne, andra tål henne inte. Vad är det som väcker så starka känslor?

Svart vidbrättad häxhatt. Tjocka svarta eyelinerstreck. Svarta kläder. Mörkrött läppstift. 

Amélie Nothomb låter sig sällan fotograferas, men när hon gör det är det så vi vant oss att se henne. Farlig, tänker jag. Men på jättefotot som pryder lobbyn på Rue Huyghens 22 i Paris – där hennes förlag Albin Michel har sina lokaler – sträcker hon besvärjande bägge armarna mot en fågel i flykt. Fotografiet är från omslaget till hennes senaste bok, Psychopompe. Jag tycker att fågeln ser ut som en Twitterduva. Men det är en trana. Psychopompe inleds med en fabel, berättad för lilla Amélie av hennes japanska barnsköterska. Den handlar om tranan som av kärlek offrar sin fjäderdräkt för att hennes mänsklige make ska väva ett vackert tyg som han sedan ska sälja vidare. Strävan att flyga, den gigantiska ansträngningen att övervinna tyngdlagen, är det bärande temat i romanen.

Jag sitter försjunken i fotografiet när Amélie Nothomb dyker upp. Jag hade väntat mig en välregisserad entré, à la grande dame, värdig Belgiens mest mytomspunna samtida författare. I stället står hon plötsligt framför mig i svart t-shirt och kofta. Vänlig, chosefri och helt osminkad.

–Mitt rum är det minsta på det här stället, ler hon när vi slår oss ner i ett minimalt arbetsrum. 

Här råder kaos. Travar med papper och böcker på varje kvadratcentimeter. På väggarna barnteckningar. Ett skrivbord och en besöksstol får nätt och jämnt plats. Hennes kommentar är mycket belgisk. Auto­dérision, att förminska sig, är landets nationalsport.

Amélie Nothomb är en mångfaldigt prisbelönt författare, en storhet i det franska språkområdet. Hennes romaner (hittills 32) har sålts i miljon­upplagor och översatts till ett fyrtiotal språk. I ­Sverige är hon tämligen okänd. För Underkastelsens sötma, en elak skildring av ett år i ett japanskt företag där hon anställs som tolk och slutar med att skura toaletterna, fick hon Franska Akademiens stora romanpris 1999. Den Sverigeaktuella romanen Första blodet tilldelades det prestigefyllda Renaudotpriset 2021.

Du lär vara noggrann med valet av titlar till dina romaner. Varifrån fick
du idén till Första blodet?

–”Första blodet” är en term som används vid dueller. I dueller är målet inte att döda, vid första rispan avbryter man. Så var det här. Boken börjar och slutar framför en avrättningspluton. Det är min far som står där. Avrättningen är ett sadistiskt skämt. Men min far var helt övertygad om att han skulle dö. Han sa farväl till allt, på en sekund där hela hans liv hann passera förbi.

Ett existentiellt ögonblick?

–Ja. Och det är en verklig händelse. Han var 28 år, i Kongo på sin första post som diplomat; gift och far till två barn. För honom blev det efter det här otroligt viktigt att få ett barn till. Det var beviset på att han övervunnit döden. Det barnet var jag. Jag har alltid vetat att om mötet med avrättningsplutonen slutat annorlunda hade jag inte funnits till. Jag blev ­älsklingsbarnet. Jag var också den av oss syskon som liknade vår far mest. Alla vuxna, min mor också, sa hela tiden: ”Oj, hon är ju Patrick!” För mig var det förvirrande. Jag var ju mig själv, och jag var flicka. Men jag började också, redan som treåring, att ­presentera mig så.

Hon var direkt motbjudande

Amélie Nothomb växte upp som diplomatbarn. De första fem åren i Japan, sedan i Kina, New York och Bangladesh. Liksom pappan älskade hon Japan. 

–Min far var egentligen japan. Han levde ett dubbelliv: diplomat på dagarna, no-sångare i ­professionell klass på kvällarna (no är en klassisk japansk teaterform).

Är inte just det mycket japanskt? Västerländsk livsstil på arbetet, japansk kultur på fritiden?

–Jo, absolut, så är det. För mig lämnade varje flytt ett sår, men ingen var så svår som den första. Jag trodde som barn att jag var japanska. Att lämna Japan var för mig att dö. Det var värre än våldtäkten jag utsattes för som tolvåring. Jag älskade min japanska barnflicka lika mycket som min mamma.

Amélie Nothomb har återvänt till Japan flera gånger som vuxen och ett antal av hennes romaner har återseendet av det förlorade paradiset och de krossade illusionerna om tillhörighet som tema. I Ni d’Eve, ni d’Adam beskriver hon en vemodig kärlekshistoria som 20-åring med en ung japan. Men lika mycket som hon tycker om Japan, lika mycket avskydde hon Kina.

–Jag kom dit som sjuåring, under kulturrevolutionen. Familjen bodde i Sanlitun, ett diplomatghetto i Peking. Allt det mjuka, behagliga i den japanska ­kulturen hade sin motsats här, säger hon för att sedan konstatera att hon vid ett tillfälle träffade självaste Mao. 

–En mycket gammal man med ett stelt leende. I släptåg hade han sin många år yngre fru, hon var direkt motbjudande. 

I sin roman Le sabotage amoureux skildrar Amélie Nothomb hur diplomatbarnen fyller sitt liv i ghettot med gängkrig, där allianserna från andra världskriget återuppstår.

Pappa och dotter Nothomb delade avskyn mot Kina. 

–Men min far var diplomat, det var hans jobb att vara charmerande mot alla han träffade, också mot företrädare för den kinesiska regimen. Mot oss barn var han helt annorlunda. Han var blyg … det var nästan som om han var rädd för oss. Han hade ju aldrig själv haft någon far. Vår farfar omkom i en minolycka när pappa bara var nio månader. Hans mor brydde sig aldrig om honom. Han blev i praktiken uppfostrad av sina morföräldrar.

Hur påverkade det dig? 

–För mig var de där växlingarna obegripliga. Min pappa var i grunden en god far och han älskade oss barn. Men han kunde aldrig uttrycka det. Inte förrän han var 85, två veckor innan han gick bort i cancer, fick jag en enda gång höra ett ”Jag älskar dig.” Min mor fick aldrig höra det, trots att kärleken mellan mina föräldrar var både stark och djup. Jag fick ta initiativet med min far, min mor gjorde det aldrig. ”För farligt” sa hon när jag frågade varför hon aldrig gjort det. För henne var det mannens sak.

Det var förmodligen en generationsfråga?

–Absolut, men också en fråga om klass. Min far kom ur en gammaldags, aristokratisk belgisk miljö där kontakten barn-föräldrar var på de vuxnas villkor. Den moderna synen, att föräldrar är till för sina barn, tog mycket lång tid att slå igenom där. I min fars fall blev det ålderdomliga ännu starkare genom att han uppfostrades av en äldre generation.

Hur löste du det för egen del?

–Jag älskade min far på ett artigt sätt. Jag ljög för honom så ofta det behövdes, vilket var ganska ofta. 

Inga dramatiska uppgörelser?

–Jo. Jag minns att min far en gång skrek åt mig: ”Du är som jag! Du är en nolla!”

Men han räknade i alla fall sig själv dit?

–Jo. Men det är ändå en hemsk sak att säga till sitt barn.

Första blodet är faderns fiktiva självbiografi. Den skildrar hans uppväxt som ett mycket ensamt barn. Gemenskap finner han först när han på loven skickas till farföräldrarna på släktslottet Pont d’Oye. Där konfronteras han med ett hårdfört band av kusiner som rånar honom på mormors medskickade godsaker, hånar och trakasserar. Men han får för första gången vara med andra barn och han vill tillbaka. Hans farfar och Amélies farfarsfar, skildras som en egofixerad tyrann som håller familjen på svältkost. Senare i boken försöker han sätta stopp för sonsonens giftermål med hänvisning till att fästmön inte är adlig nog. 

Är det en sann bild av er familj som du målar upp?

–Jag är faktiskt väldigt artig. Min farfarsfar var mycket värre än jag beskriver honom. Han förbjöd mina föräldrar att döpa mig till Amélie. Han hade ett sto som hette så och då gick det inte. Så jag fick heta Fabienne, ett namn som var på modet. Men det är helt fel att, som media gör, beskriva Amélie som en författarpseudonym. Jag har alltid kallats så, det är mitt namn, även om det inte står så i passet. 

Förnamn är koder till förståelsen av Nothombs texter. 

–Så är det väl för alla romanförfattare. Alla ger namn åt sina personer. Och att göra det är ju också att bestämma deras öde.

Också anorexin var en flykt

Hos Nothomb blir det ibland nästan övertydligt. En roman har titeln Robert des noms propres, på svenska ungefär ”en ordbok över förnamn” (Robert är den mest kända franska ordboken), en annan Les prénoms épicènes, på svenska ”könsneutrala förnamn”. I Le crime du comte Neville, en absurd version av släktlivet på Pont d’Oye, om en far som ställs inför kravet att mörda sin yngsta dotter, heter de två äldre barnen Orestes och Elektra. Det är förstås en blinkning åt Homeros Iliaden, där grekernas ledare Agamemnon tvingas offra sin yngsta, Ifigenia, för att få förlig vind till Troja. Hos Nothomb heter hon Sérieuse, Allvarlig. 

–Greve Neville, det är min pappa, ler hon. Men boken är inte en tragedi utan en absurd saga med, faktiskt, lyckligt slut.

De grekiska klassikerna har betytt mycket för dig?

–Ja, i synnerhet Iliaden. Jag gjorde ett försök som femtonåring att nyöversätta den. Jag kom inte så långt, men för mig var flykten till Homeros ett sätt att hantera en djup ångest. Jag blev som sagt våldtagen som tolvåring, i Bangladesh, och nio månader efter det utvecklade jag en svår anorexi. Den varade i många år. Också anorexin var en flykt. Ätandet hade jag kontroll över, anorexin lade sig ovanpå ångesten och dolde den.

Du har sagt att anorexin räddade dig. Att den fick dig att börja leva igen?

–Ja, märkligt nog var det så. Och anorexin upphörde inte förrän jag började skriva, som sjuttonåring, när jag börjat vid universitetet. Rainer Maria Rilke gav mig impulsen. Nietzsche betydde också mycket för mig, han lärde mig att kämpa.

”Det som inte dödar stärker”?

–Precis.

Amélie Nothomb återkommer i många av sina romaner till tolvårsåldern som en brytpunkt. I debutboken Hygiène de l’assasin beskriver huvudpersonen tolvårsdagen som ”en bra tid att dö”. 

–Tolv år, det är puberteten. För mig blev den ett helvete. Den började med våldtäkten. Min mors enda kommentar till den var ”Stackars liten.” Utan de orden hade jag gått under.

Det var ändå inte mycket till reaktion? Och reagerade inte dina föräldrar på anorexin?

–Min mors kommentar var bättre än ingenting. Mina föräldrar hade ingen aning om hur de skulle hantera mig. Min syster fanns alltid, vi har alltid stått varandra nära, men inte heller hon nådde riktigt fram till mig.

Du ville inte bli vuxen? Var barndomen ett nådens tillstånd som du inte ville lämna? Du beskriver i Psychopompe dig själv som en fågelunge, vars äggskal spräcks av våldtäkten och lämnar dig naken och skyddslös?

–Ja, så var det. 

I Amélie Nothombs självbiografiska romaner är det inte barnet som berättar. Det är ett vuxet jag, som roat och ömt blickar tillbaka på en överbegåvad, överkänslig, udda och mycket ensam liten flicka och tonåring. Som tror sig vara Gud och vars bästa lekkamrater är orden. Hon älskar vissa ord, hatar och vill förbjuda andra. Föräldrarna ser med undran och oro på sitt barn, som läser evangelierna lika gärna som Tintin. Men de låter henne vara ifred. Dörren som Nothomb öppnar leder till ett barns inre, hemliga värld, där gränsen mellan dröm, fantasi och verklighet är flytande. Några av hennes böcker tar steget över till saga och myt, vissa är makabra dystopier.

Du har sagt att din personliga bakgrund är ett flöde som du öser ur, och omvandlar. Att läsa dig är som att vrida på ett kalejdoskop, samma teman återkommer, med nya förtecken och ansikten. Ibland uppträder din familj förklädd.

–Just så! Och de klassiska sagorna som min mor läste vid sängkanten för mig som barn är en viktig del av det flödet. 

Döden är aldrig långt borta hos dig. Blod kan stå för både död och liv. Hunger, och även törst, är ett tema som återkommer ofta. Du har varit anorektiker, vissa av dina romanfigurer är groteskt feta. Men hunger verkar inte bara stå för fysisk hunger?

–Nej. Hunger, eller aptit, är ett uttryck för att vi lever. En död kropp hungrar inte. Hunger handlar också om att sträva efter det vackra, det sanna, det goda. Uppåt. Det är temat i Psychopompe, som handlar om att flyga, och också i det jag tidigare skrivit om balett. 

Det låter som Platon?

–Absolut, det är Platon. Det är också kärnan i kristendomen. I Soif (”Törst”) låter jag Kristus föra ordet. De fyra månader det tog att skriva den boken var som en åderlåtning. Jag är katolskt uppfostrad, och det finns de som sett en parallell till korsfästelsen i skildringen av min far framför gevären. I dag har jag ingen religion. Men jag är en mystiker. Jag är helt övertygad om att vi kan ha kontakt med människor som betytt mycket för oss efter att de har gått bort. Så var det och så är det fortfarande med mig och min far.

Du har sagt att din enda nationalitet är exilen. I dag bor du i Paris. Samtidigt känns dina texter, med ­blandningen av surrealism, verklighet och självironi, mycket belgiska. Vad betyder Belgien för dig?

–Jag upptäckte Belgien först när jag började ­studera vid universitetet i Bryssel. Att jag hade en belgisk identitet förstod jag först 2008. Då var Belgien som land i djup politisk kris. RTBF, det statliga tv-bolaget, sände ett fejkat nyhetsprogram som meddelade att landet spruckit i två delar. Plötsligt upptäckte valloner och flamländare att de var belgare! Jag också, från en annan utgångspunkt. Men den belgiska identiteten är svårgripbar. Den finns, men den är mycket vag.

Är det annorlunda att vara en franskspråkig belgisk författare än att vara fransk?

–Ja, det är det nog. Fransmän älskar att argumentera, det gör inte jag. Jag är eftertänksam, jag drar mig undan. Skymning passar mig bättre än det obarmhärtiga dagsljuset.

Du har skrivit två böcker där din far spelar en huvudroll och en, Le livre des soeurs, om två systrar som tyr sig till varandra när föräldrarna sviker. Men din mor skymtar bara förbi i romanerna. Hur var ditt förhållande till henne?

–Jag älskade min mor djupt. Och hon älskade mig. Men jag krävde så mycket kärlek att hon satte stopp. Hon gjorde mig en tjänst, hon lärde mig att man kan vänta sig orimligt mycket kärlek av människor. 

Kommer din mor att stå i centrum för din nästa roman?

–Det vet jag inte. Hon lever fortfarande. Att jag skulle skriva min fars biografi visste jag inte förrän han var död, säger Amélie Nothomb.

Något säger mig att detta är elefanten i rummet. Enligt dottern beundrade modern hennes intelligens, men förstod sig aldrig på hennes drömmar.

–Så var det. Och att människor kan ha kontakt efter döden, det är en tanke som är henne helt ­främmande.

Ur Vi Läser #1 2024.

Läs mer:

Andrev Walden: ”Jag avskyr den här tiden”

Agri Ismaïl: ”Jag ville skriva en roman om pengar”