Aliette Opheim känner sig som en nakenhund

Skådespelaren Aliette Opheims bild av lycka är att ligga bredvid ett djur och vila.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Det är omöjligt för mig att svara på det. Just nu känner jag mig som en nakenhund.

Vilket vägval i livet har format dig mest?

– Alla omvägar.

Vad skulle du ha gjort om du inte hade blivit skådespelare?

– Finns en risk att jag bara drivit omkring utan riktning och mål men om jag hade haft styrkraft så hade jag nog blivit arkeolog.

Vad uppskattar du mest hos en vän?

– Att hon inte kräver någonting av mig.

Vilken person har betytt mest för dig?

– Finns flera och det beror på hur man ser det. Alla är och har varit fantastiska lärare. Men min pappa Pelle har alltid älskat mig villkorslöst.

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?

– Jag tror det är mitt bekräftelsebehov ändå. Att jag ofta söker godkännande i andra. Som att jag blickar uppåt mot dig för att du ska le eller nicka lugnande. Fast så är jag inte alltid faktiskt. Inte i mitt jobb. Därför är det skönt att jobba.

Vad gör du helst en ledig dag?

– Beror på var jag är. Om jag är hemma vill jag städa och fixa saker. Just nu håller jag på och försöker lära mig att väva.

Vad är din bild av lycka?

– Svårt. Att leva ett autentiskt liv. Jag är medveten om hur omöjligt autentiskt är men jag vill att strävan ska finnas där. Efter någonting sant. Men vad är sant? Jag vet inte, okonstlat och äkta? Bara att svara på det här skapade en stress. Som att det är någonting man ska uppnå? Kanske är lycka tvärtom, att inte sträva. Bara stanna upp och se det som är oavsett hur eller vad det är? Enklare att säga så här; min bild av lycka är att ligga bredvid ett djur och vila. Att sitta vid ett köksbord och kolla ut på asken. När min pojkvän ler, så jag ser hans smilgrop. Sådana fina småsaker skänker ett välbefinnande.

Vad betraktar du som din största olycka?

– Om mina föräldrar dör olyckliga.

Vad skulle du göra om du vann 20 miljoner kronor?

– Ge bort dom antagligen. Och det är inte för att jag försöker vara en god människa men jag tror det är bäst ändå. Jag skulle ta en del själv för att fixa lite grejer men sen ge bort till familj och vänner och kanske nån man hör om som behöver. Och till att rädda Östersjön.

Vilken är din största kulturupplevelse?

– Olle Ljungströms spelning på Blidösundsbåten med min pappa Pelle. Vi älskar Olle. Man fick vara så nära för det var bara han och Heinz Liljedahl och en gitarr. Vi kan nästan alla låtar.

Vad ångrar du mest?

– Jag ångrar ingenting. Det är fullkomligt onödigt. Förutom mina tatueringar. Dom är lika onödiga som att ångra dom.

Bästa klimattips?

– Det absolut mest hållbara är att öppna upp sig för naturen. Att låta sig själv bli drabbad av den. Först då kan du förstå att du är en del av den och att du inte är viktigare än en spindel eller ett träd eller ett hav. Vi är samma intelligens som upplever sig självt genom olika uttryck av liv. Kanske börjar du ta hand om dig själv då? För mig var det så. Små förändringar i mitt beteende skedde automatiskt för jag började prioritera annorlunda. Vi västerlänningar har förlorat mycket av kontakten med vår sinnliga intelligens. Jag önskar att vi börjar förstå igen via vår upplevelseförmåga. Och upplever gör vi med hela vår kropp och alla våra sinnen. Läs David Abrams Sinnenas ekologi – om varseblivning och språk i en mer än mänsklig värld. Gå sen ut i naturen, var ensam och tyst och notera sensationer du upplever i kroppen. Det här försöker jag påminna mig själv om hela tiden.

När gråter du?

– Nästan varje dag. Eller i alla fall två gånger i veckan. Alltså inte schemalagt men ungefär så. Det kan vara av olika anledningar. Av förtvivlan, om jag känner mig missförstådd eller det blir småtjafs, då blir jag helt orimligt ledsen. Jag blir ofta rörd också.

Vad skrattar du åt?

– När min kille vaknar med bakisångest. Det är kul.

Vilken är din viktigaste drivkraft?

– Mina drömmar. Sen måste man få skiten gjord också. Det finns en stor risk med drömmaren, att det stannar där, i drömvärlden och då har du slösat bort din tid här på jorden. Men misströsta inte! Detta går att öva upp, själva drivet, görandet. Det har jag gjort. Jag var ingen sån där som bara körde på och gjorde saker förut. Det är ofta rädslor som håller tillbaka drömmaren. Och så tror man att man är lat men det stämmer inte.

Vad skulle du vilja hälsa statsministern?

– Jag kan inte mycket om politik men jag önskar henne verkligen ett stort lycka till. Det verkar svårt att vara statsminister.

Vad hatar du allra mest?

– Människor som är dumma mot djur. Och att ta blodprov.

Vilken talang skulle du helst vilja ha?

– Jag skulle vilja kunna spela cello. Eller harpa. Alltså ha talang för just de två instrumenten. Jag sprider inte så mycket vackra ljud runt omkring mig så det vore fint.

Hur kan du tänka dig att dö?

– Lugnt och stilla, jättegammal, i mitt hem. Jag vill vara vaken så jag är med på vad som händer och får uppleva känslan, mina katter bredvid, de dör samtidigt som mig. Min kille har redan gått bort. Vi hämtas upp av någon dödsgud eller gudinna och färdas dit vi ska.

Vad är ditt motto?

– It’s all in your head. You just don’t know how big your head is.

Vad önskar du dig mest av allt just nu?

– Att vara på södra Öland.