Agri Ismaïl: Detta missar Martin Gelin

”Anekdotisk bevisföring” och ”imponerande retorisk akrobatik”. Det skriver Martin Gelin i Dagens Nyheter om Agri Ismaïls essä i Vi om hur kapitalismen tränger ut konstnärsscener från städerna. Här svarar Ismaïl om vad Gelin tycks ha missat eller blundar för.

Är det kulturens fel att våra städer är dyra att bo i? Om man ska tro Martin Gelin (DN, 2/1) är det inte råkapitalism, bostadsspekulation och skenande ekonomiska klyftor utan ”fokuset på kultur och gemensamma mötesplatser, som gjort storstäderna så fruktansvärt dyra”. Tänk: snart har Tidö-regeringens nedskärningar inom kultursektorn löst Stockholms bostadskris!

Gelin utgår delvis från min text Staden och lögnen (Vi, nr 8/24) när han invänder mot idén om att det inte längre finns utrymmen där konstnärer kan mötas.

Historiskt har dessa mötesplatser varit det som sociologen Ray Oldenburg kallade för the third place, men dessa har gradvis minskat sedan 1950-talet (man kan för all del läsa statsvetaren Robert Putnams bok Den ensamma bowlaren om man är intresserad av ämnet). Gelins argument är att stadsplanering nu fokuserar på parker och promenadstråk, och att städer därmed myllrar av third places. 15-minutersstaden (där allt ska finnas inom 15 minuters gång- eller cykelavstånd från bostaden) och andra urbana planeringskoncept som premierar grönska, parker och hållbarhet må vara positiva ledstjärnor. Exkluderande design och privatägda offentliga utrymmen till trots, men – och här har vi det verkliga kruxet – inget av det han nämner är i sig ett third place.

Ett third place är en plats som är skild från hemmet och jobbet och som är lätt att regelbundet besöka. Det är grannkrogen, puben, fiket. Tänk baren i Skål, eller kaféet i Vänner. Dessa platser finns inte längre som konstnärliga nav.

För även när det uppstår platser som skulle kunna fylla en sådan funktion har städer, som Gelin påpekar, blivit alldeles för dyra. Och folk har varken tid eller råd att bara hänga, särskilt i New York, den amerikanska stad där folk spenderar mest tid att ta sig till och från jobbet. Happy Medium som Gelin nämner ser trevlig ut, men månadshyran för en etta inom gångavstånd ligger på över 4 000 dollar. Tjänar man en medianlön får man punga ut nästan 75 procent av sin inkomst för lyxen att ha Happy Medium som sin third place.

Visst flyttar konstnärer fortfarande till New York. Det är där institutioner och likasinnade finns. Men alltfler ger upp och skriver sedvanliga ”Why I left New York”-texter i valfri nättidskrift (eller, i Gelins fall, ett vackert avskedsbrev som ges ut på Natur & Kultur).

För ja, folk lämnar städerna. På fem år finns det nästan 200 000 färre barn och unga i New York. Inte ens unga med universitetsdiplom kan längre bo kvar. Den enda socioekonomiska grupp som ökar? Miljonärerna.

Självklart vill de bo där. Det vill vi alla. Men det är sällan superrika skapar bra konst. Ändå är det alltmer de och deras barn som har råd att vara aktiva i konstvärlden, jämfört med till exempel författaren Ian McEwan som betalade 3 pund i veckan för en stor lägenhet i södra London på 70-talet. Klart den generationen kunde hänga med polare och skriva böcker.

Där Gelin och jag är överens – utöver vår grundkärlek till storstaden – är att dessa till stor del är ekonomiska problem med politiska lösningar. Det är nog få som föredrar diktaturernas ersatz-städer, men jag ser ingen politisk vilja att höja kulturarbetares status i väst, att stå emot kapitalets inflytande över allas våra liv. För om Wall Street får bestämma, och allt tyder på att de får det, ja då är Dubai framtiden.

Läs mer:

New York, Paris och Dubai – den kulturella staden är död