Agnes Hellström om motstånd

Agnes Hellström gör motstånd mot krig och möter motstånd mot fredsarbete. Hon tror att ett starkt civilsamhälle kan ge en tryggare framtid. Och tänker inte hålla tyst när SAAB har årsstämma.

I krigstider blir fredsrörelsen synligare. Och mer kontroversiell. Agnes Hellström är ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och hos dem har det pågått intensivt arbete sedan Ryssland invaderade Ukraina.

– Vi har fått många nya medlemmar och jag tror att det är för att vår röst just nu saknas inom politiken. Det pågår våld, och lösningen blir lätt mer våld för att möta det. Det är en del av militariseringen, att andra alternativ tystas, säger hon från ett lugnt rum på huvudkontoret, Kungsholmen, Stockholm.

Hon är full av motstånd mot vapen. Och hon möter hela tiden motstånd mot föreningens arbete. I takt med att NATO-diskussionerna intensifieras och en försvarsallians plötsligt verkar vara en möjlig väg framåt för Sveriges regering, vaknar krigsintresset hos allmänheten. Agnes Hellström tar emot en hel del hat i sin inkorg.

– Den ilska som ickevåld väcker fascinerar mig. Är det inte märkligt? Att arbete för fred kan uppfattas som så hotfullt? Men jag tror att det är farligt om vår röst tystnar, våldsanvändning kan aldrig vara den enda vägen framåt.

Svenska Freds startade 1883 som en reaktion mot planer på ökade försvarskostnader. Den första stora prövningen var unionsupplösningen med Norge. Då ville många makthavare i Sverige invadera sitt grannland, medan Svenska Freds blev en av de röster som ledde vägen mot diplomati och förhandling.

– Vi pratar sällan om krig som aldrig bröt ut, men det är egentligen vårt övergripande mål. Att bygga ett samhälle som är så starkt att vi kan undvika krig. Det kan handla om att motarbeta korruption och stärka rättssystem, att kunna lita på skola och vård. Saker som stärker människors motståndskraft.

Föreningen arrangerade en demonstration redan fyra dagar innan Ukraina-kriget bröt ut, för att visa motstånd mot Rysslands upptrappning vid gränsen. De har senare kritiserat Sveriges val att skicka ammunition, och pekat på att det finns många risker med det och försvårar Sveriges möjligheter att vara en medlande part.

– Det är klart att just nu är vi alla lamslagna, förfärade. Det finns jättemycket saker att göra för att förhindra krig, men när det väl brutit ut är det för sent. Oavsett vem som “vinner” ett krig så kostar det människor så oerhört mycket. Deras hem, deras land, deras anhöriga.

Så hur blir vi ett samhälle med inbyggt krigsmotstånd?

– Du kanske minns den där broschyren som MSB skickade ut om hur vi ska bete oss vid krig och kris? Den uppmanar till att vara passiv, stänga in sig och vänta på att samhället agerar. Jag tänker lite tvärt om. Vi brukar säga att fred är ett verb. Det är något vi gör hela tiden, som att säga ifrån när man ser oschyssta saker. Ingripa när någon blir trakasserad på bussen eller erbjuda en barnvagn till nyanlända flyktingar som inte har någon.

Du är ju också författare, kan pennan utgöra ett motstånd?

– Ja, verkligen. Jag är mycket starkare med pennan än i min fysiska kropp. Och jag tror att varje liten insändare, uppnålad lapp på en anslagstavla eller inlägg på sociala medier spelar roll.

När vi träffas ska Agnes Hellström strax hem och packa för att åka på SAAB:s årsstämma. Svenska Freds har köpt en aktie i bolaget för att få tillgång till dess slutna rum och kunna ställa obekväma frågor när det gäller vapentillverkning. Ett sätt att göra motstånd på någon annans arena.

– Vi vill synliggöra vapenexporten. Nu har vi lagt förslag på att SAAB inte ska utveckla mördarrobotar, helt autonoma vapen som måste förbjudas innan de används. Att ställa sig upp på stämman och tycka tvärtemot alla andra i rummet är ganska tufft. Men det känns också viktigt.

En annan gång bjöd Svenska Freds med skådespelaren Robert Fux till försvarskonferensen ”Folk och försvar”. Som en alternativ programpunkt satte de upp enmansföreställningen ”Ned med vapnen” i Agnes Hellströms hotellrum. Hon bjöd in 25 av de deltagande makthavarna och de kom, och blev berörda. Det ledde till ett intressant samtal efter pjäsen.

Varifrån kommer din egen kapacitet till motstånd?

– Det är nog mycket från min uppväxt. Min mamma är från överklassen och min pappa från övre medelklassen. De valde att åka till Moçambique när jag var liten, för att arbeta för Afrikagrupperna och försöka göra världen lite bättre.

Efter bara ett år på plats dog Agnes Hellströms pappa i en influensa. De flyttade hem. Traumat blev en drivkraft på flera sätt. Dels ville hon fortsätta det som pappan knappt hann påbörja. Dels såg hon vad ett krig kan göra mot ett folk, när vård och infrastruktur inte fungerar.

Din bakgrund i överklassen är udda i den miljö du befinner dig. Har du mött klassmotstånd?

– Nej, faktiskt inte. Jag ser själv mina ärvda och inlärda privilegier som oerhört användbara, jag rör mig bekvämt i många kretsar och tycker mig kunna se igenom den makt som pengar skapar. Kanske finns det också ett dåligt samvete i grunden som jag tror att även mina föräldrar upplevde. En vilja att förändra de orättvisor som gynnat mig.