Aase Berg: ”Jag misshandlade i alla fall inte barnen”

Nostalgi, sentimentalitet och bygderomantik. Tillsammans bildar de skådespelet Den svenska sommaren, skriver Aase Berg. Hon försöker att delta i pjäsen, men varje år väcks hon av verkligheten. Ge henne ett rejält åskväder så att hon äntligen får semester.

Doften av syrener dröjer ännu kvar i luften. Det är skolavslutning, den förväntansfulla änglakören sjunger, föräldrarna känner saknaden spänna i bröstet, tiden är så kort och snart är vi gamla och döda, barnen också. Men nu kommer lyckans årstid, den vi alltid ska minnas. Solen måste ständigt skina över Bullerbyn.

Den svenska sommaren är en teaterscen där nostalgi, sentimentalitet och bygderomantik ges fritt spelrum, allt drivet av dödsskräck och rädsla för tidens gång. Rekvisitan inspireras av det oskuldsfulla femtiotalet, med mjölkpallar vid vägkanten, höhässjor som böljar över kullarna, husmödrar med förkläde och huckle. Jag har själv deltagit i pjäsen. Eller åtminstone försökt.

När mina barn var små bodde jag på en gård i Hälsingland. I och för sig året runt, men det var på sommaren drömmen skulle infrias. Jag skulle sitta i syrenbersån med en kopp kaffe och tänka långsamma tankar, kanske skriva poesi, medan barnen lekte i skogen, på ängarna.

Varje år väcktes jag naturligtvis av verkligheten: Just det, det behövs pengar! Måste jobba, skriva artiklar. Alla djuren ska tas omhand också, hundarna måste ha stimulans, och gräset börjar visst bli högt under beteshagens elstängsel, om jag inte kör trimmern snarast så har vi ingen el + hästar på rymmen. Och vad är det med hydropressen, den hostar på ett misstänkt sätt, är den på väg att balla ur igen, måste släpa ner tryckluftsaggregatet i källaren, annars kommer vi inte att ha något vatten. Och fan, glasverandans tak läcker ännu värre i år, hur ska jag ha råd med plåtslagaren?

Men den största chocken låg nog ändå i insikten att man måste ta över skolans servicefunktion på sommarlovet. Barn ska inte bara ha middag, de ska tydligen ha LUNCH också. På grund av djurskötsel och jobb blev det i och för sig oftast Billyspizza som ungarna i bästa fall värmde i mikron. Ingen dog av denna vanvård, men det var såklart bra att de fick fylla på näringsdepåerna när de återvände till det uppstyrda människosamhället efter loven.

Förutom att laga mat på heltid förväntas sommarhemmafrun göra en massa andra besvärliga saker. Det ska till varje pris ätas utomhus, mygg och blåst bör ignoreras, och maten ska helst grillas, vilket kräver superfokus på kotletter, paprikabitar, varenda liten champinjon, annars förvandlas middagen till en hög rykande kol.

Det ska också åstadkommas ett antal utflykter, till exempel för att bada och sola, vilket inte funkar för mig eftersom jag har albinopigment. Dessutom är det omöjligt att slappna av, för till skillnad från vad många tror gör barn inget väsen av sig när de drunknar, de bara sjunker. Det går på några sekunder. Jag blir ofta förvånad över hur dålig koll föräldrar har i närheten av vatten. Jag övervakade mina döttrar som en elak drönare, sönderstressad.

Men det värsta, det allra värsta alla kategorier, det är besöken på sommarland och djurparker. Eftersom ungar står under grupptryck från sina kompisar var det Furuvik som gällde för vår del, alltså det där stället där de skjuter apor. Den parken drog verkligen till sig samhällets avskrap, det vill säga äckliga barnfamiljer iklädda t-shirts med tryck och klibbig sockervadd utkletad över ansiktet. Getingarna trivdes bättre än aporna.

Om jag fick bestämma åkte vi hellre till Järvzoo. Där går djuren i så stora hägn att de för det mesta inte ens syns, så förväntningarna är lågt ställda. Men en gång var lodjursfamiljen framme. Jag glömmer aldrig döttrarnas häpnad när de fick se lodjurshonan uppfostra sina ungar med brutala smockor och vresigt däng. Skärp dig, annars får du stryk, sa mamman, varpå ungen inte skärpte sig och följaktligen fick stryk. Mina ungar stirrade storögt på åthutningarna. Ja, tur för er att jag är snällare, sa jag. Det hela var mycket karaktärsdanande och ställde mig i god dager inför barnen. Jag misshandlade dem i alla fall inte.

Sen ingår ju det där med att äta glass. Glass är för barn, okej? Vuxna som äter glass är enbart infantila. Ännu värre blir det om den vuxna glassätaren samtidigt är iklädd blommig sommarklänning. Det vilar något regredierat, ja, rentav pedofilt över tilltaget att klä ut sig till liten flicka.

Dagarna hemma på gården innehöll utöver kökstjänsten och iscensättandet av Härlig Sommar även en hel del drama. Var det inte otacksamma ungar som gjorde kaos så var det otacksamma djur. Mina hästar var väl hyfsat civiliserade, om än sura och oengagerade, men grannen Kickis shetlandsponnyer tog verkligen priset i odräglighet. De rymde hela tiden och särskilt en sommarnatt – en sån där mild, romantisk natt när Kicki och jag satt på hennes altan och såg ut över gärdena i den sena skymningen, då upptäckte vi att hagen var tom. Desperata telefonsamtal, någon hade sett ett par shettisar galoppera bort mot E4:an. De små monstren hade fått för sig att den livsfarliga vägen var rätt ställe för lite action. Vi krängde på oss reflexvästar, körde halvmilen bort till motorvägen i ilfart, flängde upp dörrarna och rusade rakt ut på den svarta asfalten. Till slut lyckades vi genskjuta djuren, men då hade ett antal bilar passerat i hög fart, de saktade inte ens in, än mindre stannade. Sen släpade vi de självbelåtna smådjävlarna i varsin grimma längs landsvägen hem medan Kickis mamma krypkörde bakom oss med varningsblinkers på så att vi skulle synas.

Vad är det för fel på hagen, trivs de inte? Här har man ansträngt sig hela sommaren för att göra djuren och barnen till lags och så slutar det ändå med dåligt samvete.

Ännu ondare i samvetet gjorde det den gången lilla Sascha, åtta år, lämnades ensam hemma. Det var inte länge, och hon ville det själv. Men plötsligt tornade de mörkblå molnen upp sig och ett åskväder exploderade rakt över huset. Världen skakade, huset gnisslade och skälvde, blixtarna bländade, eldkvastar slog ut ur eluttagen. När vi kom hem satt barnet i traktorn och skakade. Hon hade kommit ihåg det där med att gummidäcken skyddar mot blixtnedslag. Hon blev kramad och inföst i huset i trygghet.

Men ändå, åska! Ja, bortsett från att den skrämde skiten ur min lilla dotter så är åska mitt favoritväder på sommaren. Ge mig ett kambrosiluriskt åskväder, där man nästan kan se dinosaurierna dansa i regnskogen! Hagel stora som trastägg! Låt makterna visa sitt humör, medan vi kurar skymning vid köksbordet.

Det är så skönt när universum bestämmer. Så befriande att själv slippa ansvar för en gång skull. När vädret tvingar mig att sitta inomhus och sortera meningslösa vykort, iklädd nån sunkig kofta som pälsängrarna har tuggat stora hål i, och ungarna fastnar framför sina laptops, då är det äntligen, äntligen semester.