250 förlag och miljoner i statsstöd – arbetet bakom Sydkoreas Nobelpris

Globala succéer inom musik och film har gjort sydkoreaner hungriga på mer: Länge har de drömt om ett Nobelpris i litteratur. 2017 åkte Vi Läser till landet och undersökte deras litterära storsatsning.

Varje oktober fylls koreaner av hopp inför Svenska Akademiens tillkännagivande, men blir sedan besvikna. Det har blivit en årlig ritual. Japan har vunnit två gånger och Kina två, vi tycker att det är vår tur nu.

Den som säger det heter Kim Seong-kon. Vi träffas i biblioteket till det statliga översättningsinstitutet LTI, där han också är direktör. Träskyltar längs hyllorna anger böckernas språk. Portugisiska, ryska, vietnamesiska och svenska – trettiosex stycken allt som allt. Flera länder har liknande institut, för att hjälpa till att sprida sin litteratur till utlandet, men få är av samma skala och med liknande budgetar som det koreanska. Varje år översätter LTI omkring 120 verk, flera av vilka aldrig skulle ha tryckts på andra språk utan statligt stöd. Institutionen bjuder även in utländska publicister, anordnar festivaler och tar sydkoreanska författare på turnéer i utlandet. Kim Seong-kon är tydlig med sina drömmar:

– Nordkorea skapar rubriker med sina kärnvapen, vi vill göra det med vår kultur. Ett Nobelpris skulle ändra hela landet. Efter det skulle alla högskolestudenter vilja bli skribenter igen.

I flera decennier har Ko Un nämnts bland favoriterna att vinna Nobelpriset. Utmärkelsen skulle kröna landets litterära uppsving. De senaste åren har landet producerat flera internationella bästsäljare, och vunnit ett antal priser, inte minst förra årets Man Booker International för Han Kangs bok Vegetarianen. Förhoppningen är att ”k-books” ska bli lika mycket av ett fenomen som k-pop, landets framgångsrika tonårspop. Nobelpriset fortsätter däremot att gäcka. 

Bara ett drygt sekel har passerat sedan skrivarna var Koreas regerande klass. Massorna har läst långt längre än så. Skriftspråket »hanggul« introducerades på 1400-talet. Eftersom det var betydligt mindre komplicerat än de kinesiska tecken som användes innan fick det snabb spridning, men blev också ett hot för makthavare, som försökte förbjuda det. Japan, som koloniserade halvön under första halvan av 1900-talet, tvingade befolkningen att japanisera både sina namn och sitt språk. Japanernas uttåg efter andra världskriget ledde till att nya stormakter delade landet: nord till kommunisterna, syd till kapitalisterna. Snart drevs före detta landsmän och grannar i krig mot varandra. När dammet lagt sig hade gränsen inte ruckats, men 5 miljoner människor hade dött.

”Att återvinna den förlorade mänskligheten” är i dag slagordet i Paju Book City, det statssubventionerade komplex där merparten av landets fyrtiotusen boktitlar årligen produceras. Omkring 250 förlag sitter i de drygt hundra byggnaderna, men stadsdelen lockar också med museum, vandrarhem och ett svindlande bibliotek med böcker längs åtta meter höga väggar. Just den här dagen är Vishetens skog, som biblioteket heter, fyllt av unga människor. Kim Jin-suks tre barn håller lydigt varsin bok.

– Jag hoppas läsning kan hjälpa dem att förstå andra kulturer när de växer upp. Hemma spelar de bara tevespel, säger hon.

Läskunnigheten i landet är 98 procent och bokbranschen omsätter runt 25 miljarder kronor årligen. Landets bokaffärer är välbesökta och diktsamlingar kan sälja som smör, men litteraturen har också länge stått i skuggan av den ekonomiska utvecklingen.

I en studie av 30 stora nationers läsvanor år 2005 rankades Sydkorea sist. Den i dag 35-åriga översättaren Anton Hur säger att när han gick i skolan var vuxenvärldens fokus att fylla fabrikerna.

– Vuxna skrek åt mig att lösa fler matteproblem i stället för att slösa tid på läsning. Sedan dess har k-pop, k-movies och k-drama (teveserier) slagit utomlands, och regeringen har insett vikten av kultur som både exportprodukt och marknadsföring, säger Anton Hur.

Bokagenten Joseph Lee på KL Management har representerat i stort sett samtliga koreanska författare vars böcker blivit internationella bästsäljare. Den Joseph Conrad-älskande Lee möter med mjukt handslag på ett kafé i centrala Seoul. Regnet har börjat strila, utan märkbar effekt på hans munterhet.

– Det är otroligt att sydkoreansk litteratur redan har vunnit så många priser. Vi försökte introducera författare till omvärlden på nittiotalet, men fick ge upp. Det var först 2005 som det började röra på sig, säger han.

Skiftet samanföll med den koreanska filmboomen. 2004 vann Park Chanwook andrapris på filmfestivalen i Cannes för Oldboy, om en hämndlysten man som hållits mystiskt fängslad i femton år, och Kim Ki-duk belönades i Berlin som bästa regissör för Samaritan Girl, om en prostituerad tonåring.

Möjligtvis öppnade det världen för sydkoreanskt historieberättande, och dess plågade, stundtals makabra karaktär. Melankolin genomsyrar även litteraturen, om än mer subtilt.

Han Kangs Vegetarianen handlar till exempel om hur en kvinna slutar äta kött och därefter distanseras från såväl sina anhöriga som samhället och slutligen själva verkligheten. I Kyung-sook Shins Ta hand om min mor, vilken vann 2011 års Man Asia-pris, bearbetar en man och hans vuxna barn minnena av en senil hustru och mor sedan hon försvunnit mitt i Seoul. Boken berättas i anklagande andraperson.

– Många undrar varför sydkoreansk litteratur är så tung och mörk, men det är en naturlig sinnesstämning för oss, säger Joseph Lee.

Sinnesstämningen har till och med ett namn: ”han”. Bäst beskrivs det som känslan av att ha uthärdat oförrätt, ett nationellt karaktärsdrag som sägs ha mejslats fram under sekler av invasioner och förtryck. Att lidande högaktas syns bland annat i landets vägran att förlåta Japan för deras krigsbrott. Men ”han” driver också Sydkoreas obevekliga framåtsträvan för att nå den euforiska motsatsen, ”hung”.

– Koreanska föräldrar genomlever mycket för sina barn. Sedan har de skyhöga förväntningar på barnen. Det återspeglas även på ett nationellt plan, säger Joseph Lee.

Åstundan efter internationellt erkännande är snudd på en koreansk besatthet. Oavsett om det rör sig om en bästsäljande Samsungtelefon, en vinst på den amerikanska golftouren, eller en hitlåt som får hela världens folk att dansa som om de satt på hästar. Detsamma gäller förhoppningarna på Nobelpriset, menar Joseph Lee.

– Efter framgångar i så många andra fält undrar Koreas folk varför vi inte lyckats nå hela vägen här. Det är som att koreanernas tillfredställelse hejdats innan fullbordan.

För trots en blomstrande och alltmer global litteraturscen ses Ko Un som landets enda Nobelpriskandidat. Anton Hur stönar däremot när Ko Un kommer på tal.

– Ingen läser honom längre, han talar inte till oss.

Anton Hur har växt upp i fred och demokrati, ett industrialiserat samhälle sammankopplat med omvärlden. De författare han väljer att översätta är upptagna av en ny form av identitetssökande. Enligt Anton Hur är det något som hålls tillbaks i landet. 2016 kom det fram att den nu avsatta regeringen upprättat en svartlista på tusentals kulturutövare vars verk inte passade deras politik eller världsbild. Kulturarbetarna övervakades av regeringen och kunde inte få statliga bidrag. En av författarna på listan var Han Kang. Delningen mellan höger och vänster är fortfarande skarp, och kristna rörelser har stort inflytande. På väg mot Seouls största bokaffär, Kyobo, passerar jag och Anton Hur ett par stora banderoller med bilder på samkönade par som kysser varandra, följt av hatiska slogans. Anton Hur, som är homosexuell, suckar resignerat.

– Mina lesbiska vänner är glada för att de nu i varje fall inkluderar foton på kvinnor också.

Vid affärens entré är Nobelpristagare avbildade, med en plats tom för en framtida korean. Anton Hur hoppas på någon som bryter mot dagens gängse normer.

– Det finns en enorm mångfald av koreanskhet. Vi måste sluta sälja idén att stor litteratur bara skapas av medelålders män som Ko Un.

Läs mer:

Vi möter Han Kang i Sydkorea

Yukiko Duke: ”Glädjen i översättandet är borta”