1980 rådde berättarglädje i Sommar i P1 – nu återupplivas den

Radions Sommar-program, har fastnat i en form där motgångar och tragik är obligatoriska inslag. Varför inte återuppliva den gamla goda berättarglädjen?

Sommaren när Lasse Berghagen var 12 år tillbringade han i Svärdsjö, där släkten tjuvfiskade kräftor bakom länsmans rygg medan enslingar i skamfilade skogskojor skrämde ungarna från vettet. Under en runda i radioarkivet hittade jag artistens Sommar-program från 1980, där mustiga skrönor serverades i ett ohämmat folkhemskoncentrat, och jag fastnade direkt för berättarlyckan, skarvandet! I dag, när det autentiska står högst i kurs, och uttryck som fake news ökat kraven på tydliga skiljelinjer mellan fiktion och socialrealism, ska helst någon åsamkas svår smärta eller dö för att beröra på djupet. Hos Lasse Berghagen var det inte fråga om någon inre resa, utan mer ”Hej, jag ska prata lite om ett sommarlov och kan ni tänka er vad som hände … ?” Sedan följde cykelfärder på dammiga grusvägar med lärdomsfyllda vurpor och skrubbsår. Mina axlar sjönk och jag drog mig till minnes en sorts bekymmerslös, stolt fabuleringskonst, där kåsörer med långa koppel rävar bakom öronen drog berättelser ur bakfickan. Enbart de själva visste vad som var sant och inte, eftersom gränsen mellan fantasi och verklighet suddats ut. Jag gillade det.

Sommaren när jag var 17 år städade jag Lysekils stadsbibliotek. På kvällarna när övrig personal gått hem fäste jag min lilla bärbara kassettbandspelare i byxlinningen och körde albumet Cut the Crap med The Clash på repeat. Bandaren var inköpt för svartlönen jag smugit ner i fickan under skolterminerna, då jag jobbade helg i receptionen på solariet vid torget. Med en termos varm choklad bredvid mig stämplade jag varje lördag 10-kort och tvättade solariebänkar, själv brun som satan, eftersom den vänliga ägaren lät mig sola hur mycket jag ville, vilket var väldigt mycket. Huden runt mina ögon lystes upp av ljusa ringar, spår efter de små ovala plastbitar som kallades solarieglasögon och var tänkta att skydda mig från ultraviolett strålning. Föga anade jag att hela kroppen egentligen skulle ha behövt plastas in mot solariernas farliga rör, men jag var lika naiv som de herrar som en gång i tiden lanserades som Marlboromän. De som efter livslångt gratis rökande dog i lungcancer.

På 80-talet levde Lysekil tre månader om året och gick i dvala resten av tiden. Under vintern blev husen gråare och gatorna slaskigare, vinden pinade från alla väderstreck och vägsaltet som skulle smälta bort snön klistrade sig fast i vita ränder på mina röda mockastövlar, jag frös och avled mentalt varje dag.

När sedan affärerna och restaurangerna öppnade för säsongen fick både staden och människorna färg. Kläder hängdes ut på snurrställningar, fiskebåtar och kulörta segel fyllde havet, raggarbilar defilerade förbi korvkiosken nere i hamnen med Eddie Meduza på högsta volym, medan vi tonåringar käkade glass och dinglade med benen från den breda muren vid minigolfen, nedanför vilken måsarna skriade i kapp med sälarna.

Slet av mig hörlurarna och sprang.

Denna sommar spenderade jag emellertid sex kvällar i veckan ihop med dammsugaren på bibblan, lade tillbaka seriealbum i sina rätta lådor och polerade den offentliga toaletten. This is England sjöng The Clash i lurarna och jag drömde om att vara punkare. Folk i större städer blev punkare när de var mycket yngre, men här vid världens ände låg man några steg efter. I alla fall gjorde jag det.

En torsdag när jag gick runt ensam i det stängda biblioteket med skrällig musik i öronen och dammade litteraturen på psykologiavdelningen glimmade det plötsligt till i en glipa mellan böckerna. Jag stelnade till, tappade trasan och kände frostiga rysningar längs nacken. Det var faktiskt ren fasa. På andra sidan hyllan tittade två ögon rakt emot mig. Hela sommaren hade jag försökt förtränga filmen Tjejen som visste för mycket, där en mördare väntar på huvudpersonen i en exakt likadan scen, men nu hände det! Jag slet av mig hörlurarna och sprang falsettskrikande runt hörnet med moppen i attackläge, in i den smala korridor där den urtrevliga barnbibliotekarien Gun nu skräckslaget backade undan med händerna vädjande framför sig. Häpen sänkte jag moppen, för att i nästa stund snubbla rakt i hennes armar. I kalabaliken hade jag vält såpahinken, vars grönblå vatten fick oss båda att tappa fotfästet och förvirrat trilla omkring på det hala golvet under löjliga former. Gun och jag hann mötas i ännu en avart till kram innan vi båda drattade på ändan. Landningen ackompanjerades av våra skratt samt det osköna ljudet av krossad kassettbandspelare. Resten av lovet jobbade jag de strötimmar jag kunde få på solariet.

Under sommaren var maten dyrare i Lysekil. Butikerna höjde priserna när folk med semesterlätt sinne och tjockare plånböcker gjorde entré. Då rockbanden spelade på Gullmarsvallen drällde tillresta fyllskallar runt bland husen och en kväll i vår trädgård upptäckte mamma en berusad norrman med byxorna nere vid knäna. Två dagar senare slirade jag i det bajs han lämnat efter sig. En annan gång tvingades vi sjasa bort ett kärlekskrankt par som fått för sig att vår solstol var deras säng. På midsommarafton hade min brorsa och jag traditionsenlig fest, och lika traditionsenligt letade sig objudna gäster dit, drack av vinet och frågade med kolonialistisk touch vem som bodde där. När man svarade att det var vi så frågade de igen. ”Ja, nu ja! Men vem bor här egentligen?” De hade svårt att greppa att man kunde leva så långt bort från händelsernas centrum, annat än under ledigheter, och brukade därför utgå ifrån att vi inte förstod frågan, och att det var någon farmor eller morbror som på riktigt ägde huset. Bofast. Ett ord som bara används om människor utanför storstäderna.

Mamma grät inte ens.

Midsommarafton 1986 var jag pirrig till tusen. I slutet av vårterminen hade jag varit i Göteborg och färgat en lila slinga i håret, påhejad av en vän som vunnit en rosa lösfläta i en tävling i Vecko-Revyn. På Centralstationen mötte vi några gamla kompisar till henne, punkare allihop. Den tuffaste av dem studsade fram och sa att jag var snygg i håret. Något liknande hade aldrig hänt mig förut. Inför midsommar hade han nu ringt min kompis och berättat att han tänkte komma till Lysekil. Jag kunde knappt andas. Festen drog i gång tidigt, vi åt sill och tårta och drack diverse häxbrygder, men han dök inte upp. Så jävla typiskt. Efter att ha spillt rödvin över min vita klänning bytte jag om till svart. När jag kom ut igen stod han bara där, mitt i hallen, med lycklig uppsyn. Jag började andas igen. På väggen i vardagsrummet hängde min gammelmorfars gitarr från 1918 och vi försökte spela tvåhändigt, men bara fnissade. Någon månad senare färgade jag håret kolsvart och skaffade tuppkam.

Sommaren när jag var 18 år blev annorlunda. Jag var singel, inbiten punkare och skulle inom kort flytta från huset eftersom pappa träffat en yngre kvinna. Trots att mamma var som en zombie lät hon brorsan och mig ha en sista hemmafest. Själv hade hon ingenstans att ta vägen. När kreti och pleti anlände till partyt låste hon in sig i sovrummet och hörde genom dörren göteborgare på vift fråga oss vem som bodde där resten av året. Vi ungdomar festade allt hårdare och mitt i natten tvingade jag upp mamma för att hjälpa mig att städa bort spillrorna av gammelmorfars gitarr som blivit kaffeved under ett slagsmål. Tillsammans rullade vi in träflisorna i den nerspydda ryamattan och kastade ut hela klabbet i trädgården. Mamma grät inte ens. Hon gav mig i stället en lång kram och erbjöd mig en cigarrett, hur hon nu kunde veta att jag tjuvrökte. Under stjärnorna drog hon en rövarhistoria om midsommarafton när hon var 18 år, en anekdot med mycket svärta, men där ingen dog. Jag gillade det.Ja det va’ en kväll i juni, då när sommar’n e’ som bäst.

Denna text är skriven innan den hemlighetsfulla popduon Hooja sommarpratade. I början av juli 2023 skulle vi få lära känna medlemmarna ”bakom maskerna”, men få av oss tror nog att vi fick höra sanningen. I programmet tände de anonyma killarna en brasa, med knaster och allt, vilket givetvis bara var en pålagd ljudeffekt och förhöjde känslan av att lyssnarna samlades kring en äkta, fejkad lägereld.

Ur Tidningen Vi #7 2023.