Radions Sommar-program, har fastnat i en form där motgångar och tragik är obligatoriska inslag. Varför inte återuppliva den gamla goda berättarglädjen?

Sommaren när Lasse Berghagen var 12 år tillbringade han i Svärdsjö, där släkten tjuvfiskade kräftor bakom länsmans rygg medan enslingar i skamfilade skogskojor skrämde ungarna från vettet. Under en runda i radioarkivet hittade jag artistens Sommar-program från 1980, där mustiga skrönor serverades i ett ohämmat folkhemskoncentrat, och jag fastnade direkt för berättarlyckan, skarvandet! I dag, när det autentiska står högst i kurs, och uttryck som fake news ökat kraven på tydliga skiljelinjer mellan fiktion och socialrealism, ska helst någon åsamkas svår smärta eller dö för att beröra på djupet. Hos Lasse Berghagen var det inte fråga om någon inre resa, utan mer ”Hej, jag ska prata lite om ett sommarlov och kan ni tänka er vad som hände … ?” Sedan följde cykelfärder på dammiga grusvägar med lärdomsfyllda vurpor och skrubbsår. Mina axlar sjönk och jag drog mig till minnes en sorts bekymmerslös, stolt fabuleringskonst, där kåsörer med långa koppel rävar bakom öronen drog berättelser ur bakfickan. Enbart de själva visste vad som var sant och inte, eftersom gränsen mellan fantasi och verklighet suddats ut. Jag gillade det.

Sommaren när jag var 17 år städade jag Lysekils stadsbibliotek. På kvällarna när övrig personal gått hem fäste jag min lilla bärbara kassettbandspelare i byxlinningen och körde albumet Cut the Crap med The Clash på repeat. Bandaren var inköpt för svartlönen jag smugit ner i fickan under skolterminerna, då jag jobbade helg i receptionen på solariet vid torget. Med en termos varm choklad bredvid mig stämplade jag varje lördag 10-kort och tvättade solariebänkar, själv brun som satan, eftersom den vänliga ägaren lät mig sola hur mycket jag ville, vilket var väldigt mycket. Huden runt mina ögon lystes upp av ljusa ringar, spår efter de små ovala plastbitar som kallades solarieglasögon och var tänkta att skydda mig från ultraviolett strålning. Föga anade jag att hela kroppen egentligen skulle ha behövt plastas in mot solariernas farliga rör, men jag var lika naiv som de herrar som en gång i tiden lanserades som Marlboromän. De som efter livslångt gratis rökande dog i lungcancer.