19 maj 1969 – möt födelsedagssystrarna

Anna Hedelius föddes den 19 maj 1969. Samma dag kom 156 andra kvinnor i Sverige till världen. En dag bestämde sig Anna för att söka upp några av sina födelsedagssystrar.

Helena Rosenberg

Född på Mölndals sjukhus, kl 14.21.

Helena Rosenbergs hus heter Rosenlyckan och ligger i Häggemåla utanför Ålem, fyra mil norr om Kalmar. Helena bjuder på kaffe i salongen och berättar:

”Det var en snabb förlossning. Jag var fjärde barnet och höll på att komma ut i taxin. Inte planerad, men välkommen, ett kärleksbarn. Eftersom mina föräldrar inte tänkt skaffa fler blev jag döpt till Inga Helena. Inga fler barn …

Pappa hade mycket arbete på SKF och var inte så närvarande hemma. Mamma jobbade på Televerket och skötte marktjänsten. Under perioder av barndomen blev jag mobbad. På gymnasiet gick jag beklädnadsteknisk linje. Efter ett år på Tillskärarakademin i Köpenhamn flyttade jag som 21-åring till Stockholm. Jag sökte äventyr och ville träffa folk, så jag gick en mimkurs för Ika Nord, tog teaterlektioner för Gerhard Hoberstorfer, jobbade som scenografassistent på Jordcirkus, bodde i andra hand och plockade bröd på nätterna.

Så sökte jag scenskolan och gick vidare till andra provet, men det var en stor press och jag gillade inte att bli bedömd. I stället fick jag lite statistjobb, var med i en föreställning i Katarina kyrka och turnerade på fängelser med Gotlands teater. När folk i branschen fick höra att jag kunde sy blev jag mer attraktiv, så jag hamnade på kostymsidan. Under de här åren hängde jag mycket på krogen Pelikan och på scenskolans fester. Någon tipsade mig om att jobba på museum, så jag sökte jobb på Skansen. Sedan blev det även Nationalmuseum och Livrustkammaren. Eftersom jag hade gått yrkesskola läste jag in svenska och historia på Komvux för att kunna läsa konstvetenskap på Stockholms universitet. Där väcktes mitt byggnadsvårdsintresse. Jag skrev C-uppsats om fideikommiss, det vill säga hur egendom går i arv enligt en speciell ordning.

Vid 35 års ålder fick jag en livskris. Jag gick i kognitiv beteendeterapi och förstod att det berodde på en stor press hemifrån som jag försökte fly ifrån genom att festa och leva ett glammigt liv. I dag kan jag dela upp mitt liv i ett före och ett efter krisen. När terapeuten sa att ’Man har ansvar för sin egen lycka’ tog jag henne på orden. Tidigare var jag väldigt rädd för att misslyckas. Nu hoppar jag på saker som jag inte är säker på att klara av.

Det var svårt att få jobb inom kulturmiljösektorn, så ett tag arbetade jag som kostymansvarig på Astrid Lindgrens värld. Till slut fick jag jobb på Stockholms stadsmuseum och gjorde även en sväng till Gotland och Bebyggelseregistret. När jag så småningom började arbeta på Länsstyrelsen i Kalmar köpte jag det här huset från 1934. Häggemåla var en gång i tiden en bondby med tre gårdar, bensinmack och flera affärer. Nu är vi cirka 25 bofasta hushåll och har en trevlig gemenskap med bybastu, symöte och bymangel. Huset renoverar jag enligt konstens alla regler. Att bara skrapa och måla framsidan tog sex somrar. Jag har två kakelugnar och vedboden full med ved. Huset mår bra av att bli uppvärmt från grunden. Trots att jag inte har haft familj har jag aldrig känt mig ensam här. Någon stannar till vid vägen, jag ser årstidsväxlingarna utanför fönstret, och så har jag katten Eskil. Jag ringer min mamma, som har alzheimer, och mina systrar och vänner. Varannan vecka bor jag i ett ärvt hus i Sommen i nordligaste Småland.

De senaste åren har jag arbetat som bebyggelseantikvarie i Östergötland och Blekinge samt varit politiskt engagerad i Centerpartiet. För mig är det viktigt att påverka. För ett par år sedan gick jag igenom ännu en jobbig period i livet. Min arbetssituation blev väldigt dålig i samma veva som en man jag hade dejtat i flera månader plötsligt slutade höra av sig. Därefter dog min pappa. Jag blev sjukskriven, krattade löv, grät och fick social fobi. Sedan kom tack och lov pandemin så att jag kunde jobba hemifrån. Så småningom vände det. Förra våren fick jag jobb som kulturmiljöstrateg i Sveriges hembygdsförbund. Min chef är väldigt nöjd med mig och jag får vara kreativ på ett sätt jag inte har kunnat som statstjänsteman eller politiker. I ett av alla de nätverk jag sitter i mötte jag plötsligt en man. Under våra digitala möten tittade vi lite särskilt på varandra, han såg alltid så glad och trevlig ut. Han är delägare i en fastighet med kulturhistoriska värden och i somras bjöd han dit mig. Jag stannade i tio timmar den dagen och så småningom blev vi ett par. Han är bra på att lyssna och har mycket att berätta. Tidigare har jag inte lyckats så bra med mina förhållanden, men nu känns det rätt.

När jag var yngre trodde jag att jag skulle dö ung, och jag ska inte sticka under stol med att jag har haft stunder i livet då jag inte har velat leva. Jag har förstått att jag är enhighly sensitive person. Det har hjälpt mig förstå och hantera mitt liv. Även min tro hjälper mig. Och en sak till. En av mina systrar dog bara några månader efter förlossningen. Tydligen var jag som bebis mycket lik henne. Någon har sagt till mig att en själ inte kan gå vidare till nästa barn i barnaskaran, däremot till nästnästa. I så fall skulle min döda systers själ kunna bo i mig. Ibland känns det bra att tänka att jag lever för någon annan.”

Anna Millflo

Född på Västerviks sjukhus, kl 9.40.

Invid den stora bondgården i Vickleby på Öland tar Anna Millflo emot. Hon bjuder på kaffe och berättar:

”Det var en så snabb förlossning att pappa inte hann dit. När jag var liten jobbade han inom kriminalvården i Västervik och Norrköping. Mamma, som kommer från södra Öland, var hemmafru. Min syster Sofie föddes två år efter mig. Då jag skulle börja i fyran skildes mina föräldrar. Min syster och jag flyttade då med mamma och hennes nya sambo till Algutsrum på Öland. På helgerna pendlade vi till pappa i Västervik. Min halvsyster Nina föddes då jag var 13 år. Upp till sexan gick jag i en byskola i Glömminge, sedan högstadiet i Mörbylånga. På sommarloven susade jag ner till Lindby på södra Öland där mormor och morfar bodde med kor och grisar, eller till farmor i Västerviks skärgård.

Min syster, min kusin och jag var barn väldigt länge, jag var nog 15 år innan jag åkte ensam in till Kalmar för första gången. Ofta lekte vi något som min kusin hade läst i en bok, det var som dagens lajv ungefär. Över huvud taget var vi mycket utomhus som barn. På Öland åkte vi skridskor i hagarna, vi hade bandspelare med oss ut och hoppade över murarna. Jag tittade också mycket på konståkning på tv. De åkte till Ravels Bolero och jag skrattade åt farbrorn som inte visste vilken färg åkarna hade på kläderna. Jag drömde om att bli skridskoprinsessa. Det finns många sparade foton från barndomen, bland annat ett när jag är klädd i full sjuksköterskemundering. Jag var öronbarn och såg dåligt, så jag fick glasögon tidigt. När jag fick dem stirrade jag på mamma och såg för första gången hur vacker hon var.

Då det var dags för gymnasiet gick jag vårdlinjen i Kalmar. Sedan arbetade jag ett år som au pair hos en svensk familj i Belgien. När jag var 21 började jag jobba inom vården i Kalmar och det har jag gjort sedan dess, men mitt första fasta jobb fick jag först vid 40 års ålder. Jag pluggade två år på Komvux så att jag skulle kunna börja på audionomlinjen i Örebro, men jag märkte snart att det inte passade mig. I stället har jag jobbat många år inom mödravården i hela länet. Nu jobbar jag som undersköterska på geriatriska kliniken i Kalmar. Jag har valt att jobba nattpass och sover därför på dagarna de dygn då jag arbetar. ­Under pandemin har vår avdelning tagit emot covid-patienter. Jag har jobbat i full skyddsmundering och arbetet har varit otroligt lärorikt. Ett helt år klarade jag mig själv från att smittas, men när jag slutligen trillade dit blev jag så illa däran att jag under en stund var avsvimmad hemma. Smaken tappade jag också helt och hållet. Den har jag fortfarande inte fått tillbaka ordentligt.

Lägenheten här i huset hyr jag av ett lantbrukarpar. Det bor en annan kvinna med sina barn i husets andra halva. Jag trivs bra i Vickleby, som är en vacker öländsk radby. Jag har ett stort päronträd alldeles utanför fönstret och hästar och kor i hagarna intill. Kökets stora skafferi är det bästa i hela huset. Just nu är det väldigt rörigt där eftersom jag har hamstrat lite extra under pandemin.

Min tanke var att jag skulle ha tre barn före 30 års ålder. Jag har haft två längre förhållanden, men lever nu ensam. Det hade varit jättekul med barn, men det har inte blivit så. Visst har jag varit ledsen, men jag kan ju inte gräva ner mig för det. I och med mina åtta syskonbarn har jag barn omkring mig ändå. Jag har också haft flera husdjur, men nu har jag bara katten Issie kvar. Hon har artros, men får vara kvar så länge det går.

Jag älskar böcker och läser gärna fantasy och historiska romaner. Senast läste jag Lucinda Rileys serie De sju systrarna. Sedan ska jag läsa Outlander, som har gått som Netflix-serie. Jag kan sitta med en bok hur många timmar som helst.

Födelsedagen firar jag oftast inte så mycket. Jag brukar baka en tårta och bjuda över pappa och hans sambo, men när jag fyllde 50 år reste jag på en bussresa till Normandie med en vän, som fyllde tio dagar efter mig. Mamma gick bort i cancer för två år sedan. Hon bodde bara en bit bort från mig här i Vickleby, men vi hade en ansträngd relation. Visst var det sorgligt att hon dog, men hon hade trots allt haft ett ganska långt liv. Jag har arbetat med äldre i nästan hela mitt yrkesverksamma liv och möter ofta döden i mitt jobb, så för mig är den på något sätt en naturlig del av livet.”

Birgit Schaefer

Född på Södersjukhuset, Stockholm, kl 22.40.

Birgit Schaefer bjuder på nybakat bröd i huset i Stocksund och berättar:

”Jag växte upp i ett miljonprogramsområde i Tyresö. Pappa var arkitekt och kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare från Tyskland i början av 60-talet. Mamma var också tyska och de gifte sig i Seglora kyrka på Skansen. Det var stora klasskillnader mellan dem. Hon var egentligen läkarsekreterare, men arbetade som städerska i Sverige. Jag och min yngre syster Karin pratade bara tyska när vi var små, men så småningom blev det mer och mer svenska.

Mamma hade flera depressioner under vår uppväxt och gjorde återkommande självmordsförsök. Vid 42 års ålder lyckades hon. Hon befann sig på ett konvalescenthem för behandling, men kunde på något sätt ta sig ut i skogen där hon tog en överdos tabletter. En anställd på hemmet hittade henne flera dagar senare. Hon lämnade efter sig ett brev till pappa med förslag på vem han skulle gifta om sig med, själv tyckte hon inte att hon dög. Jag var tio år när det hände. Jag minns att jag tänkte ’Vad synd att jag inte kunde säga något som gjorde att hon ville vara vid liv’. För ett par år sedan sökte jag faktiskt upp mammas psykolog som mycket väl kom ihåg henne.

Det var mamma jag stod närmast av mina föräldrar, men efter hennes död växte vi upp med pappa. Han gifte aldrig om sig, men han ville att Karin och jag skulle vara honom nära.

Som tonåring hade jag ätstörningar, troligen som en följd av pappas auktoritära föräldraskap. Han var född 1927 och hörde till den äldre skolan. Jag var ambitiös i skolan och blev hånad för det av en klasskompis. Denne plågoande ringde mig faktiskt på jobbet för att be om ursäkt för några år sedan, en gest jag uppskattade mycket.

Efter gymnasiet såg pappa till att jag var au pair i Heidelberg ett år. Sedan föreslog han att jag skulle börja jobba på Sophiahemmet som biträde. Det gjorde jag och efter det fortsatte jag att plugga till sjuksköterska på Ersta. Det var tufft med tentorna, men jag trivs på Ersta där jag har jobbat sedan dess. Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval, det var ett av de yrken jag drömde om som liten vid sidan om isprinsessa och sångerska.

Ända upp i 30-årsåldern hade pappa svårt att släppa taget om Karin och mig. Han ville att vi skulle besöka honom när vi var lediga. I den åldern ville ju jag och min syster snarare distansera oss lite från honom och börja gestalta vår egen tillvaro. Det sista året av sitt liv blev han stundtals förvirrad, vilket var skrämmande och svårt. Så småningom fick han hjärtproblem och dog ombord på ett flygplan vid 74 års ålder. Både jag och Karin sörjde honom djupt, men kände också ett litet inslag av lättnad. Tre dagar efter hans död, på en nyårsfest, träffade jag min blivande man Jonas. Det var så symtomatiskt, det hade knappt funnits plats för en seriös relation till en man så länge pappa var i livet.

Ett tecken på att det skulle bli vi!

När Jonas och jag var på vår andra dejt föreslog han att vi skulle se hur sälarna hade det på Skansen. Det var en gråmulen novemberdag och efter att ha tittat på sälarna klev vi in i den tysta Seglora kyrka, alltså den kyrka där mina föräldrar hade gift sig. När vi gick altargången fram dök det upp en präst i 1800-talsmundering som med inlevelse berättade hur det gick till förr i världen då en man och en kvinna ville gifta sig. Där stod jag bredvid Jonas framför prästen och tänkte att detta måste ju vara ett tecken på att det skulle bli vi! Helt säker var jag dock inte, men när jag oväntat blev gravid ställdes allt på sin spets. I efterhand är jag så glad att det blev vi två. Gabriel föddes 2005 och Siri kom 2008. Vi gifte oss borgerligt i Stadshuset den 27 augusti 2011. Nu har vi nyligen köpt ett sommarhus i Åkersberga.

När jag inte jobbar gillar jag att laga mat och baka, jag är intresserad av möbler och inredning och rör på mig mycket. Jag promenerar ofta till jobbet och efter en skidolycka måste jag träna styrketräning livet ut. Var tionde vecka träffar jag min bokcirkel över en god middag, vilket är väldigt roligt. Just nu läser vi Monsignor Quixote av Graham Greene.

Min 50-årsdag firade jag på Näsby slott med glittertema, eftersom jag hade hittat ett par glittriga pumps. Som vanligt gick inte allt enligt planerna. Bland annat dök fem kilo Lindorkulor som jag beställt till kaffet upp först två dagar efter festen. Det blev ändå en härlig fest. En före detta kollega överraskade med att sjunga ett stycke ur Madame Butterfly och en gäst spelade cello.

Jag umgås mycket med min syster Karin, som är min bästa vän. Nyligen sökte vi upp vår gamla dagmamma Gloria, som var mycket hos oss då pappa jobbade och mamma vistades på Danderyds psykiatriska avdelning. Vi hade haft flera dagmammor före Gloria, men när vi väl fått henne ville vi inte ha någon annan. Karin och jag har pratat mycket om Gloria på senare år och till slut letade vi reda på hennes adress och skrev ett vykort. Hon ringde oss samma dag hon fick det. Det var helt fantastiskt – efter 40 år fick vi kontakt igen. En försommardag förra året åkte vi hem till henne och det var härligt att få träffa någon som är ett vittne till vår historia, som minns våra föräldrar, grannfrun i vårt hyreshus och så vidare. Nu hörs vi nästan varje månad.”