Porträtt

Arg, högljudd & bäst av alla

av Malin Nord

Rapparen Silvana Imam har gett svensk hiphop en nytändning. Hon har gjort det coolt att vara politisk och är livsviktig för sina fans. Vi har träffat en fyrspråkig artist som bara kan göra det som känns rätt.

Det finns många sätt att beskriva rapparen Silvana Imam. Man skulle kunna säga att hon är litauer, syrier, arab, svensk, vit, lesbisk, feminist och antirasist, en third culture kid, det vill säga någon som vuxit upp med flera kulturella tillhörigheter och försökt hitta sig själv i dem.

Men möjligtvis beskriver hon sig själv bäst i öppningsspåret, Hon Va, på skivan Naturkraft: ”Hon är sin mammas dotter, nu är hon folkets.”

Vi träffas en snöig morgon på hennes managements kontor i Stockholm. Allt praktiskt inför mötet har gått genom teamet hon har omkring sig. Det är en annan tid nu än när jag för sju år sedan vikarierade som chefredaktör för RFSL:s medlemstidning Kom Ut, och det kom ett mejl till redaktionen från en Silvana Solo.

”Hej, det vore jättejättejätte-kul att få vara med i Kom Ut! Håller tummarna, hårt.”

Hon bifogade utdrag ur låttexter, en lång lista på singlar, samt flera datum för inbokade spelningar. Hon avslutade: ”Jag hoppas att ni skriver lite om mig” och ”När får jag reda på om jag kommer med i tidningen?”

Vi konstaterar hur mycket som hänt sedan dess.

– Ja, det är otroligt, helt sjukt faktiskt.

Jag tar fram utgåvan där hon finns med och visar.

– Åh, vad fint. Det där måste vara min allra första intervju. Jag har det numret hemma.

Man var tvungen att välja kön, så jag blev Erik på dagis.

Var befinner du dig nu?

– Jag har uppnått så många drömmar, men det kommer nya hela tiden. Förut hade jag inget bevis på att det gick att lyckas, men när jag vill något nu så tror jag att det kommer att hända.

 

Hennes pappa är från Syrien, och mamman från Litauen. Föräldrarna träffades i en tunnelbanevagn i Moskva 1976 där de båda studerade.

– Pappa ställde sig upp och erbjöd sin plats till mormor. Mamma berättade vart de skulle och frågade om han visste var platsen låg. Då följde han med och visade vägen. Efteråt började de brevväxla och lever fortfarande ihop.

Silvana, föräldrarna och storasyster Suzana bodde under Silvanas första år i Klaipėda, Litauen, som då tillhörde Sovjetunionen. När hon fyllt två år fick pappan, som är jurist och journalist, arbete på en redaktion i Prag. Ett och ett halvt år senare gick tidningen i konkurs. Efter tips från pappans vän om att komma till Sverige, ”där finns det jobb”, hamnade familjen på en flyktingförläggning i Kiruna.

– Det var jättedeppigt för mina föräldrar, kallt och lite folk, du vet, miljön och stämningen var inte vad de var vana vid. När mamma fick jobb i Stockholm flyttade vi till Jakobsberg.

Hennes mamma är språkforskare, SFI-lärare och lärare på universitetet. I Tjeckoslovakien lärde sig Silvana som treåring tjeckiska, men i dag har hon glömt allt.

– Jag minns ett ord, maminka, mamma, men när vi bodde där förstod jag allt. Mamma kan typ nio eller elva språk.

Berätta om första tiden i Jakobsberg.

– Jag ville ha kort hår och lekte med bilar, vilket var konstigt om man var tjej. Man var tvungen att välja kön, så jag blev Erik på dagis. Till nya barn på gården sa jag att jag var kille, det funkade tills de fick reda på att jag var tjej. Erik finns kvar, jag är mest lik Erik i dag.

Silvana Imam talar fyra språk flytande: svenska, litauiska, arabiska och engelska. Jag undrar om även det kan ha stärkt hennes självkänsla, att hon med en sådan lätthet kan röra sig mellan olika rum, både faktiska i världen och språkliga.

– Ja, så tror jag absolut att det är. När jag pratar de olika språken så är det kopplat till minnen. Och kultur. När jag pratar arabiska så beter jag mig arabiskt, så som jag beter mig i Syrien. Det är en annan jargong. Jag förstår människor eftersom jag har så många kulturer i mig. I en svensk kultur är det väldigt stelt. Vi skriker inte, är vi ledsna håller vi det inom oss. Du ska inte gråta framför andra på arbetsplatsen, det är väldigt inrutat här.

Vilka språk tänker du på?

– Bara svenska. Men jag kan drömma på fler språk.

Silvana Imam pratar arabiska med pappa, litauiska med mamma, svenska med systern, och ibland svenska med båda föräldrarna. Hon läser på litauiska, men inte på arabiska.

 

Silvana Imam har examina i engelska och psykologi, vilket märks i texternas referenser.

 

Under 2012 gick Silvana Imam i sina föräldrars universitetsspår och tog magisterexamen i engelska och psykologi. Hon ville bli psykologilärare. Samtidigt gjorde hon klart debutskivan Rekviem. Skivan fick fina omdömen men spreds inte utanför de initierade musikkretsarna. Det var först när hon, efter tips från en kompis, kontaktade Babak Azarmi på managementbolaget RMH (Respect My Hustle) som hennes karriär började. Ett par veckor senare fick Silvana frågan om att medverka vid en stor antirasistisk demonstration i Kärrtorp i södra Stockholm. Det skulle ske i december 2013, två dagar innan julafton, och demonstrationen var en reaktion på en mindre antirasistisk demonstration en vecka tidigare som attackerats av beväpnade nazister. Silvana Imam skulle möta sin ditintills största publik. Omkring 16 000 personer hade anslutit. Och trots att till och med statsminister Stefan Löfven ville tala beslutade arrangörerna att enbart låta unga människor som utsätts för rasism och hat äga scenen.

När det blev Silvana Imams tur klev hon fram och rappade så engagerat att hennes röst nästan bröts: Dom skiter i blatten, vill ha svinen vid makten, så gå och slipa kniven och skicka grisen till slakten. Publikens jubel steg när hon vände sig om och visade ryggen på sin skinnjacka där hon samma morgon skrivit ”SD” med vit färg och målat över med ett tjockt rött streck.

Svante Tidholm, arrangör från programgruppen, minns:

– Det var så sjukt mycket spänning i luften. Vi förväntade oss nästan att ett gäng beväpnade nazister skulle storma ut ur skogen. Det var mängder med poliser där och allt var helt uppskruvat. Silvanas jacka var ingen stor grej där och då. Hon sjöng för oss, med oss. Det var först efteråt, när jag såg en bandad livesändning på nätet, som det gick upp för mig hur hård hon är. Hon prickar alltid det som provocerar hatarna.

Efter att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, som gjorde sin första mandatperiod i riksdagen, retweetat en bild på Silvana Imam vällde hoten in. Spelningen har i efterhand beskrivits som startskottet för hennes karriär. Silvana Imam har pratat om händelsen, där hon både hyllades och hatades, så många gånger att hon inte längre orkar kommentera.

– Jag är så trött på den historien. Jag åkte till min kompis stuga i några dagar för att komma bort, och så fick jag en egen hashtag, #jagärsilvana, det var typ det.

Har du lagt händelsen bakom dig?

– Absolut inte. Den är en del av mig. Men jag har bara inget mer att säga om det.

Efter Kärrtorp snurrade livet fort. Silvana Imam hade blivit en offentlig person. En, som hon själv rappar, folkets dotter. Hennes låttexter hyllades i de finaste rummen. 2015 fick hon en Grammis som årets artist.

Svante Tidholm säger att Silvana Imam och många andra hiphopare som Adam Tensta påverkat samhället genom att stå upp mot rasism, homofobi och andra förtryck.

– De har gjort det coolt att vara politisk, vilket kan låta självklart i dag men för bara några år sedan var det inte det.

Men för Silvana Imam blev rollen som antirasist-hbtq-superhjälte för tung att leva upp till. Till slut orkade hon inte mer. Hon kollapsade och ställde in spelningar.

– Förut var jag uppkopplad hela tiden, svarade på mejl, nu har jag lärt mig att disponera min tid så att jag inte jobbar ihjäl mig. Men samtidigt är det omöjligt att uppnå så mycket som jag har gjort utan att jobba för det, det här är inget nio till fem-jobb.

Med åren känner hon ett allt större behov att göra skillnad på riktigt.

– Min kompis mamma blev precis utförsäkrad. Vad ska hon göra nu? Det betyder något för mig. Flyktingpolitiken är också jätterelevant.

Den här våren har Silvana Imam fullt upp. Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, kom text- och fotoboken Silvana. I den finns hennes låttexter samlade med bilder, privata och press, samt hennes berättelser om hur låtarna kom till.

– Jag har suttit med mer än tusen bilder och letat. Är jättetrött på mitt ansikte. Mitt favoritavsnitt är ”Helt fucked”, där jag har ritat det jag rappar om. Det var kul att få gå loss.

 

Parallellt med boklanseringen reser hon med teamet bakom dokumentären Silvana: Väck mig när ni vaknat till filmfestivaler runt om i Europa. Filmen hade premiär i september ifjol, fick Guldbagge för bästa dokumentärfilm, och följer Silvana Imam från det stora genombrottet 2013 och fram tills skivan Naturkraft kom ut 2016. Filmen har precis släppts på dvd och video on demand. Kameran fångar även de skälvande dagarna då hon blev tillsammans med artisten Beatrice Eli.

– Vi hade träffats i två år då, men hon gjorde slut med mig för att jag var dum i huvudet. Till slut blev vi ihop på riktigt. Efteråt har det skapats en medial bild av oss, att vår relation är perfekt och att vi aldrig bråkar.

Bilden av det ”perfekta paret” spreds när de gjorde en unik spelning tillsammans på Liseberg sommaren 2015, under namnet ”Vierge Moderne”. Namnet lånade de från en diktsamling av Edith Södergran. Pressbilderna, där de bland annat ligger omslingrade på en bädd av vita rosor, togs av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Fansen skapade till och med den gemensamma fancluben Elimam.

Silvana Imam säger att hon och Beatrice Eli stöttar varandras kreativa processer.

– Beatrice har väldigt bra helhetsblick, kan förstå vad en låt saknar och behöver. Jag litar verkligen på hennes smak.

Silvana Imams nya skiva släpps i maj. Album- och låttitlar är klara, liksom skivans koncept. Men hon gör en låtsasuppgiven gest när hon konstaterar hur mycket studioarbete som är kvar.

Så här har jag aldrig skrivit i hela mitt liv.

Från vilken plats har du skrivit de nya låtarna?

– En bra plats. Jag har i och för sig alltid skrivit från bra platser. Min musik är alltid politisk, det är bara andra perspektiv den här gången.

Kan du säga vilka?

– Nej, jag vill inte säga mer än så. Folk måste få lyssna själva innan jag berättar vad de ska känna.

Kan du se hur ditt språk förändrats de här åren?

– Det kan jag nog svara på först om tio år. Men jag tror att språket förändras efter varje album, mitt nya album är skrivet utifrån hur jag känner just nu, vilken del av mig jag vill ge till folk.

Kan det också förstöra din skrivprocess att prata om texterna för tidigt?

– Nej, jag tycker om att berätta vad de handlar om för mina vänner, och få höra vad de tänker. Det är viktigt för mig, jag sitter inte helt ensam med mitt skrivande.

Så blir hon tyst en kort stund, ett ljus tänds i blicken.

– Allt jag kan säga är, att så som jag skrivit till den nya plattan har jag aldrig skrivit i hela mitt liv.

I den nya boken Silvana berättar hon att låten I•M•A•M (2014) skrevs med en dröm om att en dag stå framför en stor folksamling som ”skriksjunger” hennes namn med nävarna i luften. ”Jag ville skriva ett feministiskt anthem, något som jag inte hört i svensk raphistoria.” Hon behövde göra låten till sitt 15-åriga jag och till alla 15-åringar där ute.

Mitt självporträtt är fan fantastiskt stirrar ner i vattnet där jag möter min Narciss / Jag är klassisk / Flow gudalik bombastisk / Så långt bort från allt ni vill

 

Silvana har ofta fått epitetet ”aktivist” intill ”artist”, men vill bli fri från förväntningar i sina texter.

 

Journalisten Matilda Källén har för Sveriges Radio och Dagens Nyheter bevakat samtida svensk musik under 2010-talet. Att Silvana Imam slog så stort och så snabbt tror hon delvis beror på att Silvana kom i ett politiskt hårdnat samhällsklimat där högernationalistiska röster börjat höras allt mer.

– Det fanns ett behov hos många att hitta en frizon där man kunde vara arga tillsammans. Svensk hiphop hade börjat rulla i samma hjulspår, det var mest snubbar som höll på, samma röster berättade samma saker. Silvana hade ett helt nytt tilltal, inte bara i att hon var kvinna, invandrare och lesbisk, utan genom en personlig röst kombinerad med självdistans när hon leker med sin hybris. Silvana Imam har gett svensk hiphop en nytändning, och även om allt inte går att tillskriva henne förstås, så ser jag helt klart en tendens nu att hiphopen går åt det personliga hållet.

Silvana Imam framkallar många känslor hos dem som inte känner sig hemma i det heterosexuella patriarkatet. Som vet att fri är endast den som kan röra sig i världen utan rädsla. Med ord som Ni kan fucking få tillbaka allting ni aldrig nånsin gett mig / Jag ska alltid slå tillbaka skiter i om ni inte sett mig får hon fansen att både glädjeskrika och gråta framför scenen. Kanske, tänker jag, handlar det om att hon tycks ge många av dem upprättelse. Som att få sin egen uppväxt gestaltad på nytt, fast så som man önskar att det hade varit.

I dokumentären Silvana: Väck mig när ni vaknat säger en ung tjej att hon aldrig vetat att hon var lesbisk om hon inte lyssnat på Silvana Imam och flickvännen Beatrice Eli. Mika Gustafson, som regisserade filmen tillsammans med Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis, och följde Silvana Imam nära under flera år, har en teori om varför hon når så djupt in i fansen.

– Hon ger dem så mycket kraft genom att utstråla: ”Jag backar dig, jag har din rygg – kör!”

Olivia Kastebring säger:

– Människor på festivaler och konserter är så där lyriska som jag bara upplevt på klassiska konserter back in the days med artister som Håkan Hellström och Broder Daniel. Det är sjukt att se i fansens ögon hur livsviktig Silvana är för dem.

Christina Tsiobanelis fyller i:

– Jag tror hon säger det som många känner, och har känt under lång tid. Väldigt tydligt och klart. Det är inte inlindat och subtilt, utan rakt på sak.

Själv är Silvana Imam ödmjuk inför fansens reaktioner.

– Det är mäktigt såklart, att så många kan känna sig stärkta.

Hur upplever du att vara igenkänd?

– Det är väldigt speciellt. Jag undviker tunnelbanan så mycket det går, men jag har inget körkort än och åker tyvärr mycket taxi, det blir jättedyrt. Folk kommer fram och ibland vill de ta en bild, de är fina och snälla, vill prata och berätta om saker som har hänt dem, och så vill de veta vad jag tänker om det.

När hon själv gick i skolan saknade hon sådana förebilder. Hon drog sig undan till skolkorridoren med sin kassettbandspelare, mobbad i perioder.

– Min syster spelade Lauryn Hill för mig. Sedan började jag leta själv, internet kom ju då, man ”altavistade” saker. Jag hittade Fugees, fick deras skiva av min granne.

När Silvana var som mest ensam rappade svenske artisten Blues i lurarna: Varför vill ni tjafsa med mig? Är det krig ni vill ha så är det helt okej.

– Jag kände mig förstådd i hiphopen. Genom den och basketen blev världen så mycket större än skolan. Jag skrev dikter också. Och min syster och mamma har varit mitt stöd hela livet.

I boken beskriver hon känslan av att utanförskapet var hennes öde. ”Jag skulle bemästra erfarenheten genom att dela med mig av den till andra så att det skulle bli lättare för dem. Jag liksom byggdes för att rappa. Det finns i mitt DNA”.

Att vara ung, ensam och rädd och bli stärkt av det, snarare än knäckt. Hur orkade hon lita på rappens språk? Hur visste hon att hon hade rätt och inte de? Nu böjer hon sig fram, som om hon plötsligt kommer på något.

– Vet du vad det är? Jag tror att jag har någon slags diagnos. ADHD tror jag att jag kanske har, jag vill egentligen inte slänga mig med sådana termer, men det är såhär med mig: Jag kan inte göra något som inte känns rätt. Någon gång har min magkänsla svikit mig, men allra oftast har den rätt. Jag går alltid efter den. Jag kan se allt väldigt klart. Jag är jättekänslig för energier och stämningar.

Hur fungerar du i nära relationer? Kan du kompromissa?

– Det handlar inte om att jag alltid har rätt, jag gör ju konstiga saker som alla andra, eftersom jag inte är Jesus. Men har jag gjort fel så vet jag det. De flesta män, till exempel, kan inte erkänna att de har fel, därför att de förväntas veta allting från att de är små. Jag har verkligen inte svårt för att erkänna mina misstag.

Det låter befriande att känna sig själv så väl, men finns det någon baksida?

– Ja, förut såg jag mig själv utifrån hela tiden, jag var väldigt självkritisk, men jag har blivit bättre på att slappna av nu. Men jag ser nästan aldrig på mig själv i tv-inspelade intervjuer.

Jag vet inte hur det är att vara flykting på det sättet.

Silvana Imams familj har en lägenhet i Syriens tredje största stad Homs. Familjen brukade åka dit varje sommar. De badade i havet, åt och umgicks med släktingar. Senast Silvana Imam var där var sommaren 2010. I början av 2011 bröt kriget ut i samband med att oppositionen tog över stora delar av Homs som därför har kallats ”revolutionens huvudstad”.

Hur påverkas ni av det som händer i Syrien?

– Jättemycket, särskilt pappa. Det går att bo i Homs, men många kvarter är sönderbombade. Pappa har varit hos vår släkt tre gånger den senaste tiden, han säger att det går att åka dit nu.

Följer du nyheter från Syrien?

– Jo, såklart, men jag försöker gå till förstahandskällan, min pappa, han pratar direkt med våra släktingar som berättar hur det är, det är inte alltid samma historier som i svenska och amerikanska medier. De visar mycket sensationsjournalistik, skrikande kvinnor och barn.

Under tiden vi pratar blir Silvanas svar allt knappare. Jag undrar om det är svårt att prata om.

– Nej, men jag vill inte göra min bakgrund till en sensation, någon som ”flydde land och rike”. Homofobi kan jag prata om, det har hänt mig, men jag vet inte hur det är att vara flykting på det sättet.

Det finns en gripande scen i slutet av dokumentärfilmen Silvana: Väck mig när ni vaknat där Silvana Imam väntar på att få rusa in på scenen inför ett fullsatt Gröna Lund och ropa: ”Stockholm! Er dotter är tillbaka!” Det skymningsblå ljuset sänker sig över Djurgården när hennes pappa först visar sig. Fylld av stolthet introducerar han på arabiska: ”Silvana, du jasminblomma i Norden. Hon gör revolution på sitt eget sätt.” Strax innan har tittaren fått se en rörd Silvana Imam bevittna hur pappan yr av glädje signerar ett fans regnbågsflagga, och det är omöjligt att inte minnas raderna om honom i låten Hon Va: Han va största homofoben | Men tiden gjorde sitt och nu är allt det där förlåtet.

Jag tänker på det hon sade tidigare. Att hon alltid har följt sitt hjärta utifrån vad som känts rätt, oavsett vad det har kostat henne. Och att det är så hon lyckats som artist.

– Det är bara din renaste kärna, det allra renaste du, som du kan ge till folk.

 

Text: Malin Nord
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, april 2018.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar