Mänskligt

Anders Johansson: ”Drevet var den största kris vi varit med om”

av Kristina Lindh

Ulrica Schenströms make om hur det är att vara vid sidan av drevet. Ur artikelserien “När klappjakten drabbar en anhörig“.

Ålder: 50. Familj: Hustru. Bor: I Stockholm. Gör: Delägare i PR-byrå. Drev: Schenström-affären 2007, då dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts statssekreterare avslöjades med att dricka vin och pussa en TV4-reporter samma kväll som hon ingick i jouren för rikets krisberedskap.

Jag minns när fotot publicerades. Det kändes som när man krockar med en bil. Först känner man ingenting, det blir helt tyst. Efter några minuter kommer rädslan.

För den som inte kände till sakförhållandena såg det ut som en utomäktenskaplig förbindelse. För mig som visste bakgrunden, till exempel att TV4-reportern är homosexuell, var den aspekten en icke-fråga. Det hindrar inte att jag tyckte att det var en väldigt obehaglig bild.

 

Jag förstod omedelbart att det politiska läget var kritiskt, jag hade arbetat med medial krishantering länge och gömt folk i sommarstugor. Mitt professionella jag började jobba.

Ulrica var på partikonferens i Gävle och jag försökte coacha på distans. Ganska snart kom frågorna upp kring jouren. Det var Håkan Juholt, då socialdemokratisk försvarspolitiker, som först väckte frågan i pressen. Då insåg jag att det här nog inte kommer gå så bra.

 

I fem dygn satt en kille i en blå Audi utanför vår port, en sådan som får pröjs om han lyckas ta ett foto. Ulrica fick bo hos en vän vars bostad hade två utgångar. Jag var där på kvällarna.

Det hände en del lustiga saker under drevets gång. Jag har två skogsfastigheter i Värmland, på den ena finns ett hus. Jag fick veta av bekanta som var ute och jagade att de stött på Expressens bil långt inne i skogen på en skogsbilväg, teamet letade efter var vi kunde ha gömt oss. De hade dock valt skogsfastigheten utan hus.

I och med att Ulrica avgick tidigt avtog drevet rätt snabbt. Hon var ändå påverkad förstås, och ledsen.

Bilden som fällde Ulrica Schenström. Foto: TT.

Hon ville en tid efteråt inte gå ut på stan och bli igenkänd. När hon sedan gjorde det kom många fram och var jättegulliga. Det fanns säkert också de som knöt näven i fickan, men det märkte vi inget av. Många vänner ställde upp för oss, och var ett stort stöd.

När allt var över drog vi till en sommarstuga i skärgården med några kamrater. Som tröst. Man behöver få slicka såren. Att förlora jobbet i ett drev är en sorg, ett misslyckande. När vi satt där i stugan knackade ett reporterteam på. Vi sa: ”Här har ni inget att hämta”. Fast på ett trevligt sätt.

 

Drevet var den största kris vi varit med om, men den hotade inte vår relation. Vi hade redan då levt länge tillsammans. I stället kom vi varandra närmare, och lärde oss båda två hur den andre reagerar under hård press.

Ett drev kan ha smittoeffekter. Som livskamrat kan man tänka: ’Vad innebär det här för mig? Kommer även mitt anseende dras i smutsen nu?’. Det tror jag kan bli ett gift i en relation. Jag är glad att jag hade en bakgrund i branschen, jag visste att det kommer en morgondag då detta är borta.

Det är klart man har tankar om skuld och om orsaken till drevet, även om man är nära anhörig. Men människor gör fel hela tiden, jag har naturligtvis själv gjort fel i mitt liv. Många av dreven bygger på sådant som borde vara lätt att förlåta.

Saker händer dessutom hela tiden i ett sammanhang, människor är del i en lång kedja av händelser. Drevet missar ofta den bakomliggande bilden. På så sätt är det inte alltid som ett drev leder till någon förändring, även om folk tvingas avgå under stor dramatik.

Om man inte har några förkunskaper om hur ett drev fungerar är det väldigt lätt att göra fel, svara i telefon och försöka ställa saker tillrätta. Många undrar säkert om de någonsin kommer kunna få ett jobb igen, eller ens kunna gå ut på stan utan att bli dömd.

Jag är inte en person som kommer sitta och säga att det är orimligt med drev. Det är en mindre trevlig konsekvens av det demokratiska system och den fria, granskande press vi har. Som politiker har man gett sig in i den världen, då får man leken tåla.”

Läs även:


Rubrikfoto: Johan Bergmark
Publicerat i Tidningen Vi, april 2019

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar