Ur arkivet

Amos Oz och Teskedsorden

av Nina Solomin

Sommaren 2006 startade Tidningen Vi Teskedsorden, en stiftelse som arbetar för mångfald och tolerans. Inspirationen kom från den israeliske författaren Amos Oz som avled 28 december 2018. Här återpublicerar vi den intervju som gjordes med Oz i samband med Teskedsordens grundande.

I en av sin a mest berömda dikter skriver den israeliske poeten Yehuda Amichai: ”På den plats där vi har rätt kan inga blommor blomma”.

Första gången jag läste den var på toaletten på ett kafé i västra Jerusalem. Runt omkring hade åtskilliga gäster skrivit kommentarer till dikten, med anknytning till konflikten med palestinierna: ”If you are left, it is wrong too – be right!” och ”Vi är alla människor, en värld utan våld vore underbart” och ”Det finns ingen lösning eftersom det inte finns någon plats där vi har rätt så stanna hemma och njut av livet, detta kan vara din allra sista stund på jorden”. Och längst ner: ”Dags att byta ut affischen – jag har läst den här dikten alltför många gånger”.

Eftersom toaklotter kan berätta en hel del om tillståndet i ett land skrev jag ned allt i mitt block. Jag tyckte att det var typiskt att israelisk graffiti bjöd på politisk debatt snarare än könsord och förbannelser. Så blir det lätt i ett samhälle där hotet om krig är en realitet och politiken ytterst handlar om liv och död

 

I sin essäsamling Hur man botar en fanatiker skriver Amos Oz om diskussionsglädjen i den nation han kommer ifrån; ”ett land där varenda taxichaufför vet exakt hur landet borde skötas”. Han kallar skämtsamt Israel för ”en eldfängd, högljudd samling argument, ett evigt pågående gatuseminarium. Alla grälar, alla vet bäst”.

– Den israeliska kulturen är väldigt verbal. Folk kan använda mycket grova ord mot varandra, men politiskt våld inom samhället, som när premiärminister Yitzhak Rabin sköts 1995, är sällsynt. I stället ger vi varann magsår och hjärtattacker, konstaterar Amos Oz på sitt stillsamt humoristiska vis.

Han säger detta apropå en fråga om hur han upplevt att vara en tongivande röst inom israelisk debatt för fredsrörelsen och vänstern. När han och en grupp andra fredsaktivister år 1967 började förespråka palestiniernas rätt till en egen stat väckte det starka reaktioner. Israel hade precis ockuperat Gazaremsan och Västbanken i sexdagarskriget och tanken på en tvåstatslösning, som i dag är allmängods, var då mycket fjärran för de allra flesta israeler.

–Vi var så få att våra möten kunde ha rymts i en telefonkiosk, säger han.

Åren som följde var den svåraste period han gått igenom som skribent och debattör.

– Hatbreven strömmade in och vissa innehöll till och med dödshot.

Blev du inte rädd?

– Nej, hoten gjorde inte så stort intryck på mig. Inte för att jag är särskilt modig, utan därför att jag tänkte att om någon verkligen ville döda mig så skulle han eller hon inte skriva ett brev om det först.

– Det värsta, fortsätter han, var inte att jag kallades förrädare, utan att mina barn fick tillmälen som ”barn till en förrädare” i skolan.

Men som sagt, enligt Amos Oz handlar det i debatter israeler emellan mer om verbalt våld än om fysiskt. Det var inte minst tydligt när han samlade material till sin reportagebok I landet Israel vid början av 1980-talet, förklarar han.

– Jag åkte till en nationalistisk-religiös judisk bosättning. Eftersom jag figurerade i tv då och då blev jag igenkänd. Jag satt på ett kafé och folk började skrika att jag borde hängas och dränkas och skjutas för att jag var en arabälskare och landsförrädare. De slog sig ner vid mitt bord, alltjämt diskuterande. Tände min cigarett och fortsatte argumentera, ungefär som om jag var en familjemedlem som vilseletts. De ville upplysa mig, så att jag skulle förstå hur fel jag hade. Och jag kände likadant för dem! När jag reste mig för att gå skällde de fortfarande, men insisterade samtidigt på att betala mitt kaffe.

Panelsamtal på Södra Teatern i Stockholm i samband med att Teskedsorden grundades 2006. Från vänster: Amos Oz, Cecilia Uddén, Maciej Zaremba och Unni Jerndal.

Amos Oz ler åt minnet.

Han sitter i den djupröda soffan i vardagsrummet i sitt beige stenhus i ökenstaden Arad. I dag är han en av Israels mest kända författare internationellt och hans verk är översatta till fler än trettio språk. Utomlands är han beundrad och hyllad, medierna låter honom ofta uttala sig om situationen i Israel.

Också i hemlandet räknas den välformulerade mannen med det stiligt regelbundna ansiktet till de största, men när jag testar epitetet ”nationalhjälte” för att beskriva hans ställning skruvar han besvärat på sig och säger med typisk, torr ironi:

– Jag känner mig varken särskilt nationell eller hjälteaktig, så nej, det vill jag nog inte kalla mig. Och som opinionsbildare är jag fortfarande väldigt kontroversiell här i Israel.

Han och hustrun bor alltså i öknen, så ”mitt i ingenting” som det är möjligt i ett litet land som Israel, där avstånden är korta och befolkningstätheten hög. Bara några minuters bilfärd från deras villaområde breder det karga, sterila landskapet ut sig och Amos Oz tar mig med för att visa. Inga gyllene mjuka sanddyner – nej, här går nyanserna i askgrått, ljusgult och brunt och den kuperade marken är hård och stenig. Över alltihop välver sig en stor himmel. Rakt ut i detta går han på sina promenader i gryningen varje dag.

Det är något magiskt med den här typen av terräng, det är något med torftigheten och rymden som känns…liksom religiöst.

Amos Oz nickar och kisar gillande ut över panoramat framför oss.

– Ja, det är inte alls överraskande att det var här som monoteismen uppstod … säger han, och tillägger hastigt: Det finns mycket att säga om öknen och Gud, alldeles för mycket för att gå in på det nu. Men så här såg en stor del av staden ut när Nily och jag flyttade hit med barnen för exakt 20 år sedan. För att något ska kunna växa måste man importera jord.

Han mäter upp med händerna. Ett ditlagt lager jord och konstbevattning, annars skulle varken villaträdgårdarna eller blomsterplanteringarna längs stadens avenyer kunna existera.

Varför bor han här, långt ifrån landets centrum och storstaden Tel Aviv med dess rika kulturutbud och kaféer där författare druckit kaffe och diskuterat ända sedan statens uppkomst? Få av hans kolleger skulle nog komma på tanken att bosätta sig i Arad, som mest är känd för en årlig popfestival som lockar ungdomar från hela landet. Jo, först och främst var det ju den torra, friska luften. Deras son hade astma och doktorn rekommenderade den här regionen, eller snarare ålade dem att flytta hit. När sonen vuxit upp bestämde denne sig emellertid för att ta igen de luftföroreningar han förlorat under sin barndom och bor sedan länge i Tel Aviv. Föräldrarna blev kvar i Arad, där de trivs.

– Du förstår, jag är en småstadsmänniska, säger Amos Oz. När jag har tillbringat tid i New York har jag missat 200 evenemang varje kväll. Bor jag i Tel Aviv missar jag kanske 20 spännande saker varje afton. Här i Arad missar jag bara två. Det passar mig. Vi har ett hus, en trädgård och några vänner i närheten som tittar in och dricker kaffe, eller så hälsar vi på dem. Vad mer behöver en enkel man som jag?

Han slår ut med händerna och ger mig ett frågande leende. Det är inte svårt att förstå hans behov av lugn och ro som motvikt till de många och intensiva bokturnéerna utomlands. Kvällen innan vi ses har han och Nily just kommit hem från Turkiet, där hans självbiografiska bok Berättelser om kärlek och mörker givits ut.

– Det känns som en plikt jag har gentemot mina böcker, att hjälpa dem på traven, resa runt och prata om dem.

 

Vi är tillbaka i den röda soffan (är det sammet?), i det hemtrevligt inredda vardagsrummet. Några tavlor på väggarna. Ett notställ står uppställt i ett hörn. Hustrun älskar klassisk musik och ägnar sig åt musicerande sedan hon blev pensionär. Stora fönster vetter ut mot den gröna trädgården. Det är hög tid att gå på kärnfrågan.

Hur botar man en fanatiker?

– Genom att inge hopp åt dem som misströstar, genom att ge ett framtidsperspektiv till människor som är desperata. Fanatism gror ur människors förtvivlan och desperation, svarar han.

Ja, det där att fanatism och terrorism kommer ur förtvivlan, fattigdom och misär är något som man ofta hör upprepas. Men stämmer det verkligen? Piloterna som flög in i World Trade Center var välutbildad medelklass.

Amos Oz skakar på huvudet.

– Förtvivlan och fattigdom är inte nödvändigtvis samma sak. Ibland kan människor känna en kulturell förtvivlan; om de till exempel tillhör en kultur som under flera sekler var världscivilisationens spjutspets, men som i dag är stagnerad och inkapabel att ens tillverka tvättmaskiner. Var inte en av de där piloterna egyptier? Nå, Egypten är ett utmärkt exempel på ett land där invånarna kan känna att samhället kört fast. De ser hur länder som Kina gör framsteg, men för egyptiernas del händer ingenting. Detta skapar förtvivlan, ilska och avund.

– När jag talade i Turkiet häromkvällen, fortsätter han, föreslog jag ett slags Marshallhjälp till mindre privilegierade folk i världen. Och då menar jag inte bara att skriva checker, utan också att skapa något på plats. Låt varje västland adoptera ett land i tredje världen!

Skulle det verkligen räcka till för alla fattiga länder i världen?

Oz flinar till.

– Okej, låt större länder som till exempel USA, Storbritannien och Frankrike adoptera två då, så är vi på den säkra sidan.

Det är en på samma gång genial och naiv idé – och Amos Oz har fler av samma slag. I Hur man botar en fanatiker föreslår han att låta bygga en tunnel mellan Gazaremsan och Västbanken, rakt igenom (eller snarare under) Israel.

Menar du verkligen allvar med det förslaget?

– Självklart! Då skulle palestinierna slippa problemet med att inte kunna ta sig emellan sina två områden, när israelerna nu inte släpper dem igenom vägspärrarna. Praktiskt är det möjligt. Jag har sett längre tunnlar än så, genom bergen i Norge. Och om det fanns externa finansiärer tror jag inte att israeliska regeringen skulle ha något emot det.

Men tillbaka till fanatikerna. I din essäbok har du fler recept för att bota dem. Ett av de viktigaste är skönlitteratur?

– Ja, nickar han. När man läser en roman så tvingar det en att leva sig in i någon annan. Det kan vara någon helt olik en själv, men man övar sig i att vara i hans eller hennes kläder. Det är mycket hälsosamt. Då menar jag alltså de ”goda” böckerna – för det finns ju böcker som stärker våra stereotypa bilder i stället för att utmana dem.

Ett exempel på litteratur som Oz rekommenderar mot enögdhet är just poeten Yehuda Amichai, som jag refererade till i inledningen. ”På den plats där vi har rätt kan inga blommor blomma” kan läsas som en appell mot fanatism.

Du använder aldrig ordet empati i din bok, men egentligen menar du väl att det är detta man ska utveckla genom att läsa?

– Ja, och empati föds ur nyfikenhet. Vissa människor tar nyfikenhet för sensationslystnad eller skvaller. Inte alls. Nyfikenhet hjälper en att växa, att inse att det finns en mångfald av livsstilar, smaker, värderingar här i världen. En fanatiker däremot är inte nyfiken. En fanatiker är som ett vandrande utropstecken.

Sedan 11 september 2001 talar man om en ny världsordning. Om en ökad religiös polarisering i världen och om ”civilisationernas kamp”, för att tala med amerikanen Samuel Huntington. Hur ser du på läget under 2000-talet?

– Jag ser inte någon ny världsordning, utan en ny världsoordning. Jag håller inte med om att det skulle vara en krock mellan olika civilisationer eller religioner som vi ser. Snarare står kampen mellan fanatism och tolerans, extremism och pragmatism. Det är fanatikerna mot oss andra, för det är vi mer sansade som är i majoritet. Men fundamentalismen ökar inom både kristendom och islam.

Tror du att det är en verklig ökning eller är det medias skräckbild av utvecklingen?

– Det är svårt att säga. Men ju mer komplex världspolitiken och människors egen situation blir, desto mer kommer vi att längta efter enkla svar. Sådana är ofta fundamentalistiska. En enkel förklaringsmodell för svåra frågor är konspirationsteorierna. Att någon illavarslande, mörk sammansvärjning ligger bakom vad som händer. Detta tänkande finns både i den muslimska och den västerländska världen; tron att USA konspirerar mot islam, eller att Iran konspirerar mot Väst. Samt hos antiglobalisterna och den radikala vänstern – för att inte tala om den nationalistiska högern!

Amos Oz debuterade som författare 1975. Han har ofta nämnts som presumtiv Nobelpristagare.

Ytterligare något som Amos Oz tar upp som ett bra sätt att bekämpa fanatism är den så kallade Teskedsorden. Det skämtsamma namnet bygger på en liknelse: Om man ser en eldsvåda så finns det tre möjliga sätt att reagera. Man kan 1: Snabbt springa sin väg och låta dem som inte kan springa brinna upp. Eller 2: Skriva ett argt brev till sin tidningsredaktör och kräva någons avgång eller ordna en demonstration. Slutligen finns också möjligheten att 3: Hämta en hink vatten och kasta den på elden, och om man inte har en hink så kan man ta ett glas och har man inte det så kan man använda en tesked.

– Alla har en tesked! utbrister Amos Oz. Den rymmer inte så mycket vatten, men om miljoner människor kastar en tesked vatten på elden så gör det verkan. Teskedsorden är något jag vill lansera för folk som delar min inställning. Om vi alla gör något litet så gör det stor skillnad.

Men mer konkret, vad kan man som vanlig, hygglig men inte så mäktig medborgare bidra med för att lösa världsproblemen, eller minska fanatismen i världen?

– En bra början är att sluta hötta med fingret åt andra och tala om för dem hur fel de har. Det ser jag en tendens till i Europa visavi israelerna och palestinierna till exempel. Europeiska intellektuella älskar att skriva på petitioner som talar om hur den ena eller andra sidan gör fel. Sedan känner de sig nöjda med sig själva, som om de gjort något. Men varför kommer så få av dem verkligen till platsen, ser med egna ögon och hjälper till? Varför försöker så få av dem sätta sig in i bägge sidor av konflikten?

 

Kanske borde fler skriva under färre petitioner och leta efter något vettigare att fylla sin tesked med, tänker jag och ser hur Amos Oz gäspar. Jag tror inte att det är av leda, utan för att han kom hem sent från Turkiet i går kväll. Det är lunchdags och vi har suttit länge och väl i de röda sofforna i det trivsamma vardagsrummet i det beiga huset i ökenstaden Arad.
Där blommor mot alla odds kan blomma.

 

 

Text: Nina Solomin
Publicerat i Tidningen Vi, augusti 2006.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar