Samhälle

Aktivist är man livet ut!

av Christian Daun

Två aktivister möts. En ung och färsk, en grånad och erfaren. Fatemeh Khavari och Jan Guillou. har båda påverkat samhällsutvecklingen,  nu delar de erfarenheter av naivitet, pretentiöst larv och sin absoluta tro på fredliga lösningar.

De är på många vis diametralt olika. Fatemeh Khavari twittrade nyss, Jan Guillou äger ingen mobiltelefon. Veteranen, som har levt fyra gånger så länge, har varit verksam som aktivist i 50 år, Fatemeh i ynka ett. Ändå visar det sig, när de träffas en kvav stockholmsk sommardag, ha massor gemensamt.

Nedsjunkna intill varandra i en mörk soffa utbyter de erfarenheter och framgångsrecept.

Jag stängde av mobilen. Vi gjorde media väldigt törstiga.

– Jag valde att stänga av mobilen, säger Fatemeh. Så att folk skulle komma till torget och fråga oss saker personligen. Vi gjorde media väldigt törstiga.

Jan skiner upp, med något som närmast liknar faderlig stolthet.

– Ha! På vår tid såg vi till att väcka uppmärksamhet genom skickliga talare: kända författare eller okända människor med en oväntat välutvecklad demagogi. Det sataniskt listiga draget att stänga av mobiltelefonen fanns däremot inte för oss …

Han gratulerar Fatemeh till vad hon åstadkommit. Men lyckönskningen har en varning inbakad.

– Man börjar oftast inte med en sådan hit. Det påminner om pojken som går ut på sin första älgjakt och fäller en 22-taggare.

 

När jag träffar Fatemeh Khavari vid Sergels torg några veckor tidigare har hon två unga män efter sig sedan promenaden från riksdagen. Späda frågvisa pojkar i ljusa fotsida kaftaner. På persiska redogör Fatemeh för dagens händelseutveckling. Centerpartiet kommer att hjälpa regeringen att klubba igenom gymnasielagen som ska ge 9 000 ensamkommande en andra chans till uppehållstillstånd. Pojkarnas ögon vidgas. Att gymnasielagen senare ska underkännas och dras i juridisk långbänk vet de ännu inte. Just här och nu är beskedet en efterlängtad strimma hopp i kampen för att få stanna i landet.

Den kampen pågår alltså fortfarande, trots att sittstrejken som inledde alltsammans sensommaren 2017, den som gjorde Fatemeh till rikskändis, sedan länge är över. För många unga flyktingar är kvinnan med den genomträngande blicken en ambulerande sambandscentral.

 

Organisering och finansiering är enklare i dag, kommer Fatemeh och Jan fram till. Tålamod däremot, är en bristvara.

 

Det anmärkningsvärda är egentligen inte hur mycket 18-åringen vet om det politiska läget i Sverige, men hur lite hon visste för tre år sedan, när hon flyttade hit från Iran.

Jo, flyttade – inte flydde. Hennes bror Mustafa hade kommit två år tidigare. Fatemehs familj hade tur, om det ordet nu kan användas i migrationssammanhang. Om de ansökt om asyl bara några dagar senare hade de fått vända om; då hävdes rätten till anhöriginvandring.

Sverige? Fatemeh visste inte ens vad det var. Tre länder kunde hon namnet på: Afghanistan, Iran och Pakistan. Hennes bror Mustafa hade inte flytt till Europa, han hade flytt till ”Utanför”. En vän rådde henne att gå till något som hette Kungliga biblioteket. Där fanns böcker, på hennes eget språk, som skulle hjälpa henna att förstå världen bättre. Tonåringen slukade tusensidiga luntor om Afghanistans historia. Hon läste historikern Faiz Mohammad Kātib Hazāras böcker om Afghanistans förflutna och förstod för första gången
i sitt liv att hon tillhörde hazarerna, en utsatt och förföljd folkgrupp. Hon läste om utrotningen mot slutet av 1800-talet då mer än 60 procent av hazarerna i Afghanistan mördades. Varför? För att de trodde på fel sorts islam. På 1990-talet förklarade talibanerna av samma anledning jihad mot hazarerna, så Fatemehs föräldrar tvingades fly till Iran. I Teheran var de inte längre levande måltavlor, men väl andra klassens medborgare, den lägsta kasten. Det förklarade varför folk i Teheran spottade när de såg Fatemeh på trottoaren, att de skrek ”Sjas!” åt henne, röt ”Sälj inte till en afghan!” när hon köade för att köpa bröd. Det som stod i böckerna förklarade också varför frågan ”Vad ska du bli när du blir stor?” aldrig riktats till henne. Hon ville gå i skolan men fick inte. Fatemehs lott var att sy skoluniformer åt andra flickor, som hennes mamma, det var vad livet hade att erbjuda. Ibland tog Fatemeh med sig sina dockor och gick undan. Hon fuktade dockornas ögon med kranvatten, så att de också skulle gråta.

Några månader efter att hon kommit till Sverige började massor av desperata människor välla in i landet. Hennes bror åkte till Centralstationen för att hjälpa till som tolk. Fatemeh, som inte riktigt förstod vad som hände, stannade hemma för att läsa. En dag såg hon en allvarlig man i kostym på nyheterna. ”Mitt Europa bygger inga murar,” sa han och folkmassan på torget jublade. Efter den dagen sa Fatemeh till sina klasskamrater: ”Jag ska bli Stefan Löfven när jag blir stor.”

 

Det är något av en paradox att den notoriskt välförberedde Jan Guillou gynnades av naivitet vid sin aktivistdebut. 1966 var Folk i Bilds 22-årige reporter i Kiruna för att skildra samernas boendesituation. En decimeter is på innanväggarna. Ett kommunalråd i Kiruna som sa: Samerna är tåligare. Därför måste platserna på äldreboendena gå till vanliga svenskar. Och så en färsk reporter som inte ifrågasatte, bara tog diktamen. Avsaknaden av invändningar maximerade artikelns sprängkraft. Kommunalrådet blev av med jobbet. Stjärnreportern gick vidare till andra avslöjanden.

Senare, när Jan Guillou tog sig an försvarets hemliga underrättelseorganisation IB låg det betydligt mer list bakom tillvägagångssättet. Den vänsterrörelse han tillhörde skulle segra med hjälp av journalistik, inte våld. Svenska staten försökte provocera, inte minst via IB. En våldsbejakande vänster kunde terrorstämplas och därmed fängslas, beskjutas eller på annat sätt undanröjas. Det hade hänt i andra europeiska länder. Sveriges socialister fick inte gå i samma fälla. Jan och hans kamrater gjorde handgripligen razzior hemma hos potentiella våldsverkare, särskilt inför viktiga demonstrationer.

Efter flera års grävande hade han och medförfattaren Peter Bratt tillräckligt på fötterna för ett avslöjande om IB, underrättelseorganisationen som inte ens riksdagen kände till. Åsiktsregistrering. Watergate-liknande inbrott på Egyptens ambassad …

Den eftersökta uppmärksamheten, och allmänhetens upprördhet, kom dock först i samband med att Jan och Peter Bratt häktades för spioneri. Den kvällen våndades Jan i sin cell på Kronobergshäktet. Han befarade att Säpo hade något mer på honom, att han skulle smutskastas och att allt skulle vara förgäves. Men så, vid åttatiden på kvällen, trängde de första ropen in genom väggen: ”Släpp de politiska fångarna fria!”.

– Det är min största gärning som aktivist, säger Jan Guillou när han tar emot i sin och sambon Ann-Marie Skarps våning på Östermalm. Att bidra till att Sverige inte drabbades av vänsterterrorism.

Han ser ut som Jan Guillou. Grön pikétröja, blå jeans, solbränna, den karakteristiska sidbenan grånad. Han uppträder också som Jan Guillou. En pik om att ”På Östermalm går vi inte i strumplästen!” när jag tar av mig skorna i tamburen. I övrigt är han tillmötesgående, uppenbart road av ämnet.

Betraktar han sig fortfarande som aktivist? Frågan framkallar något spjuveraktigt i den kisande blicken.

– Jag har ju fortfarande mina krönikor i Aftonbladet. Att uppvigla allmänheten, göra folk uppmärksamma på faror, det är mitt moraliska uppdrag. Normalt sett skulle ju inte en sådan som jag få skriva där, det har enbart att göra med att jag är kommersiellt gångbar.

Jag ser mig omkring i det flärdfulla rummet. Högt i tak, oljemålningar svagt upplysta av små lampor. Det kanske inte alltid har sett ut så, de fysiska barrikaderna klev Jan Guillou ned från redan på 1970-talet, men visst är det aktivism han har ägnat sig åt. Hela vägen.

Den mattgröna lädersoffan knarrar när han lutar sig fram.

– Aktivist är man livet ut, sedan är det sällan jag presenterar mig så. Det skulle väl dessutom framstå som falsk blygsamhet om jag gick omkring och presenterade mig som aktivist i kulturlivet.

 

Fatemeh kommer till fots, med mobilen i handen. Vägbeskrivningsappen lotsar henne till en del av Stockholm som präglas av själlösa kontors- och affärsbyggnader. Här ska hon träffa sin potentielle frände. Inshallah alltså. Jan sitter fast i trafiken. I väntan på honom pratar vi om hur fort allting har gått. Om hur allt började med det där uppvaknandet på Kungliga biblioteket.

– Jag skulle inte rekommendera någon att läsa ikapp sitt liv på samma sätt, det var för starkt. För varje sida sprängdes en bit av min barndom. Jag kan använda min smärta i kampen, och det är bra, men det ger mig inte min barndom tillbaka.

Vinden får hennes hijab att fladdra. Dagens variant är mönstrad, skiftar i grått.

– I Iran tvingades jag bära den, här väljer jag den. Genom att göra det så ställer jag en fråga till svenska samhället: Visst lever vi i en demokrati?

Hon ler, men inte på det roade sättet.

– Mina äldre bröder tycker fortfarande inte att det är rimligt att jag företräder en utsatt grupp. ”Det du gör kommer inte att leda någonstans,” säger de. ”Du bär hijab, du är inte accepterad av samhället, du kommer att få problem.”

När Jan väl dyker upp, förbannandes flaskhalsen på Västerbron, rivstartar samtalet. Veteranen bombarderas av vetgirighet. Fatemeh frågar om IB, avlyssnade telefoner, brottsprovokation.

– De ansträngde sig verkligen: ”Här har ni granater. Titta, där ligger en synagoga!” – men vi i vänstern genomskådade deras projekt. Hade vi nappat hade vi dödats. För oss var ickevåld bokstavligt talat en fråga om liv och död.

Precis som för Fatemeh. Hon berättar att hon först ville lösa konflikten mellan shia- och sunnimuslimer, få ett stopp på det uråldriga hatet, men uppgiften kändes övermäktig. Särskilt som hon befann sig i Sverige. Bättre då att göra något för de som fanns i hennes omedelbara närhet. Många av klasskompisarna på Globala gymnasiet var ensamkommande pojkar från Afghanistan.

En dag efter skolan sa Fatemeh:

– Jag måste hem nu, killar. Skillnaden mellan mig och er är att jag har en familj, tider att passa.

Det var menat som ett oskyldigt skämt, något hon sade i steget, men den plötsliga sorgen i kompisarnas ansikten påminde henne om slumpens grymhet. Hennes familj väntade några minuter bort; klasskompisarna hade sina familjemedlemmar i en oroshärd på andra sidan jorden. Och allt detta bara för att hon råkat komma till Sverige lite tidigare.

Nej, det fick inte längre vara någon skillnad på henne och dem. Fatemeh började dela med sig av sitt barnbidrag. Gick de till Donken efter skolan var det hon som bjöd. Hennes pengar var deras; deras umbäranden hennes. Sov de ute så sov hon ute. Drev de omkring planlöst om vinternätterna så drev hon omkring planlöst med dem.

 

Trots en avsevärt kortare karriär är Fatemeh nästan lika påpassad som Jan. Förr satt hon ofta på Kulturhuset och arbetade, men numera söker 18-åringen sin tillflykt till en oansenlig hotellfoajé.

 

När Sverige skärpte asylreglerna tvingades många av hennes kompisar att åka tillbaka. Mot sin vilja. Med fara för sina liv. När en ung utvisningshotad kille tog sitt liv på ett asylboende åkte Fatemeh dit. Det var hon som ringde pojkens föräldrar i Afghanistan och berättade. Mammans skrik vid dödsbudet fick henne att bestämma sig. Hon skulle göra något. Hon ordnade en begravningsceremoni på boendet. Såg till att media och lokala politiker kom dit, till och med Afghanistans ambassadör.

Några veckor senare ringde hennes kompis Ahmad från Växjö och grät. Kompisen med det tappra armbandet. ”Sluta aldrig kämpa,” stod det. Under var huden skrovlig av självförvållade ärr. Tre avslag. Nu skulle också han utvisas.

– Orkar du inte fortsätta kämpa? frågade Fatemeh.

– Nej, svarade Ahmad.

– Okej, sa Fatemeh. Det är nu jag börjar kämpa. Jag börjar i dag.

Dagen därpå, en regnig sensommarsöndag, efter intensiv rundringning och banderolltillverkning, satte sig 18-åringen och ett tiotal ensamkommande vitklädda på Mynttorget i Stockholm. ”If you believe I have the right to a life come sit with me.” stod det på en av banderollerna.

Du var tvungen att vinna din strid, du riskerade allt.

Sedan väntade de. På positiva besked, handlingskraftiga politiker. I stället attackerades de av nazister. Fatemeh var själv ”jätteprovocerad”. När en ung afghansk man, också han hazar, ville gå till motangrepp satte hon sig gränsle över honom, spände sina mörka ögon i honom och frågade vad han hade flytt ifrån.

– Hat och våld, löd svaret.

– Ska vi då hålla på med hat och våld? Ska vi bekräfta eller förebygga fördomarna om oss?

– Bra! utbrister Jan i soffan.

Han berättar om en våldsam konfrontation med polisen i december 1967. I kölvattnet av den slöt FNL och Socialistiska Jurister en överenskommelse med polisledningen. De följande sju åren var demonstrationerna lugna tillställningar.

– Oh my god! utbrister Fatemeh.

Hon känner igen sig. Att hon och de andra sittstrejkarna på Mynttorget lyckades hålla sig lugna, trots alla trakasserier, var helt avgörande för utgången. När nazisterna attackerade svarade demonstranterna med att hålla upp plakat med röda hjärtan på.

– När vi lyckades vända hat till kärlek så lyckades vi också vända opinionen.

Jan nickar emfatiskt.

– Ur humanitär synvinkel är frågan okomplicerad: Ska vi skicka barn till krigets Afghanistan? Du har ett politiskt etablissemang som har fattat ett omoraliskt realpolitiskt beslut. Då kan man få stöd. Då finns alla förutsättningar att få uppslutning av hyggliga människor. Om man undviker våld, vill säga.

– Fatemeh, du var tvungen att vinna din strid, ni riskerade allt. Afa, däremot, vars medlemmar redan är svenska medborgare, de riskerar ingenting genom att fajtas med nassar. Jo, lite böter och i värsta fall stryk.

Du menar att Afa förstör för dem det verkligen gäller?

– Den delen av vänstern tänker inte i termer av långsiktig framgång. De ser bara ett moraliskt imperativ: ”Inga nazister på våra gator!” till exempel. Man vinner inga sympatier genom att elda upp en mjölkbil eller kasta tårta på Jimmie Åkesson. Att maskera sig och anfalla en nazistisk demonstration är också kontraproduktivt. Många inom vänstern offrar karriär och materiellt välstånd för sin övertygelse, och det är ju hedervärt, men så blir det ändå bara skit av det. Nej, någon jävla ordning får det vara på aktivismen!

Fatemeh har ju berättat att hon fick lägga band på sig för att inte möta våld med våld. Har det brustit för dig någon gång, Jan?

– En gång, men det finns inga vittnen.

Så berättar han om en kväll på 1960-talet då han och en KPMLR-kamrat var ute och affischerade. Plötsligt omringades de av män i rockar och stövlar. Ledaren synade affischen, och levererade ordern: Slå dem! Jan gjorde bedömningen att han skulle kunna fly, men att hans kamrat inte skulle göra det.

– Så jag misshandlade de där Hitlerhälsarna. Men under alla mina år av aktivism så var det där det enda sammanhang då våld var oundvikligt.

Så du skulle aldrig kosta på dig att agera i affekt? Hämndlystnad får inte skada den långsiktiga kampen, eller hur resonerar du?

– Jag fick helt enkelt lära mig att man inte ska förlora.

– Av vem?

Det är Fatemeh som skjuter in frågan.

– Mao Zedong faktiskt. Samla din kraft till ett förödande slag. Och det var så vi gjorde.

Man bör vara anti-kärriärist, beredd att göra offer.

Hur ser Fatemeh på list och strategi? Är sådant en del av den cyniska politikervärld hon vill stå utanför, eller är det oundvikligt? Den flicka som satte sig på Mynttorget var novis, hade aldrig hört talas om aktivism, men redan dag tre, när hon talade till de församlade, hade hon i viss mån förvandlats till taktiker. Fatemeh undvek medvetet explosiva ord som ”nazister” och ”motdemonstration”, just för att inte väcka aggression i de egna leden. Hon småpratade också med poliserna, skojade och skämtade, för att få dem ännu mer på sin sida.

– Jag tog megafonen och höll halvtimmeslånga tal, rakt från hjärtat. Gick mycket på känsla, men använde också mycket strategi. Vi valde att inte blanda in några vuxna, för då skulle vi hamna på upptrampade, långsamma vägar. Vi valde att kalla oss Ung i Sverige, inte hazar eller afghan i Sverige, av anledningen att då skulle färre bry sig.

Jag frågar Jan vilka färdigheter Fatemeh bör införskaffa för att maximera sin dådkraft.

Han räknar på fingrarna.

– Ett: Perfektionera svenskan.

– Två: Skaffa dig en högre utbildning. Fortsätter du i den takt du hållit hittills så går du i mål med det väldigt snart.

Vilka egenskaper anser du kännetecknar en stor aktivist?

– En stark övertygelse och ett stort mått osjälviskhet, säger Jan. Man bör vara antikarriärist, beredd att göra offer.

Offer, ja. Fängelsestraffet för spioneri är förstås Jan Guillous mest kännbara, men han har även gjort estetiska avkall. Egentligen ville han, som yngling, bli finförfattare av franskt höglitterärt snitt. Det gick emellertid på tvärs med 68-rörelsens krav på tydlighet. Så ynglingen valde bort de språkliga rosetterna och började skriva okrångligt i stället. Rakt på sak. En stilistisk kompromiss som åren har förvandlat till övertygelse – typ: så där ska man skriva, allt annat är pretentiöst larv. Också det kan Fatemeh känna igen sig i. Hennes bok om sittstrejken, Jag stannar till slutet, är berättad i samma anda. Inga krusiduller.

Att bekämpa orättvisor ska inte ens behöva kallas aktivism.

Det serveras hämtmat. Vegetariska vårrullar med sweet chili-sås. Samtalet fortgår mellan tuggorna. Aktivister. Under Järvaveckan, upphaussat som det nya Almedalen, varnade KD-ledaren Ebba Busch Thor uttryckligen för sådana.

Presenterar ni er någonsin som politiska aktivister?

– Om man tillhör etablissemanget, som jag, säger Jan, så har ordet aktivist en negativ klang. Aktivist, då betraktas man inte som en seriös person. Ordet har haft negativa konnotationer sedan 1960-talet. På den tiden användes den nedsättande termen ”yrkesdemonstrant” i stället. Man jobbade inte, demonstrerade bara.

Fatemeh börjar skratta.

– Jag jobbar som personlig assistent några dagar i veckan. Mest för att jag vill ha ett jobb, men också för att folk inte ska kunna säga: ”Vad gör hon, jo, hon är bara invandrare och aktivist, lever på bidrag …”. Aktivist?

Fatemeh smakar eftertänksamt på ordet.

– Att bekämpa orättvisor ska inte ens behöva kallas aktivism. För unga människor som är nya i det här landet blir det bara konstigt. När jag satte mig ner på Mynttorget tänkte jag aldrig: aktivism. Jag tänkte bara på min kompis som ringde och sade ”Jag har fått tre avslag”.

Och det var tur att eftertanken aldrig hann ikapp, förklarar hon. Direkt avgörande till och med.

– Hade jag tänkt på att ordna en demonstration för flera tusen personer, de flesta killar från ett
patriarkalt samhälle, så hade jag känt: för svårt. Det var tur att jag bara gjorde. Mitt motto var göra först, tänka sedan. Jag var som en maskin.

 

När det blir dags att föreviga mötet står Fatemeh och Jan, på fotografens begäran, tätt intill varandra. De ombeds småprata för att det ska se ut som att de pratar, men de fortsätter att prata på riktigt i stället. Fatemeh frågar vilket Sverige Jan vill se i framtiden.

– Ett utan Sverigedemokrater.

Så talar de en stund om SD och Alternativ för Sverige. Den något dråpliga skytteltrafiken partierna emellan: SD-avhoppare flyr till det öppet rasistiska partiet när det smygrasistiska ditot blir för smygrasistiskt.

– Det är skitjobbigt för rasister att låtsas att de inte är rasister, säger Jan och skrattar.

Han frågar om Fatemeh har sett filmen Dr. Strangelove. Stanley Kubrick.

Hon skakar på huvudet.

– Där är det i alla fall en vetenskapsman vars arm vill upp så här hela tiden.

Jan, nu i högform, gör en halv heilning, innan hans vänstra arm greppar tag i den högra.

– Han får liksom bända ner den så här, skrattar Jan.

Sedan blir det tyst en stund. Fotoblixtar och koncentration. Fatemeh tittar ut genom fönstret. Några bilder till, sedan måste hon iväg till Gärdet för att fortsätta läsa in Jag stannar till slutet som ljudbok.

– Vill du ha skjuts? frågar Jan efter fotograferingen, när de kränger på sig jackorna i tamburen.

Det aktivistiska utbytet fortsätter i bilen.

 

Text: Christian Daun
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, oktober 2018

 

 

 

TEHERAN OCH SÖDERTÄLJE

Fatemeh Khavari
Född: 2000 i Teheran.
Gör: Ordförande för Ung i Sverige, som kräver ett slut på utvisningarna till krigshärjade Afghanistan. Arbetar deltid som personlig assistent.
Aktivist-genombrott:  Sittstrejken på Mynttorget och sedermera Medborgarplatsen 2017.
Har inspirerat mig: Olof Palme och den pakistanske fredsaktivisten Malala Yousafzai.
Aktuell med: Boken Jag stannar till slutet (Norstedts), vann tidigare i år Martin Luther King-priset.
Jan Guillou
Född: 1944 i Södertälje.
Gör: Författare och journalist.
Aktivist-genombrott: Reportage i FIB Aktuellt 1966 om samers levnadsförhållanden runt Kiruna som fick en politiker avsatt och gav tidigare avspisade samer plats på ålderdomshem.
Har inspirerat mig: ”Hellre grävande journalistik än propaganda. Bob Woodward är således att föredra framför Lenin”.
Aktuell med: De som dödar drömmar sover aldrig (Piratförlaget).

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar