Tom Alandh: Därför är ”Den sista resan” en klassiker

Filip och Fredriks Den sista resan är en klassiker, jämförbar med Ingmar Bergmans bästa filmer, skriver Tom Alandh. Och så drömmer han om sin egen sista resa, till Barcelona eller Solvalla.

Bara titeln på filmen fick mig att haja till. Den sista resan, vart ska den gå? Vem ska göra den och varför? Ordet ”sista” har alltid fyllt mig med vemod för jag tänker då tomhet, saknad. Och nu hade alltså Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort en film om en sista resa med en far. Vad kunde det bli för film, duon är ju mer känd för flabbet än för finliret?

Visst, de hade också gjort Trevligt folk, en tänkvärd och rörande film om ett gäng somaliska grabbar som aldrig stått på ett par skridskor, men som började träna för bandy-VM i Sibirien. Och så Tårtgeneralen, en av de roligaste svenska filmer jag sett, minns att jag var lycklig när jag lämnade salongen. Men ändå, dessa två galenpannor hade ju börjat sin karriär med att lura och håna och skratta åt människor.

Minns bara deras 100 höjdare och Dra-bil-med-kuken-mannen som förpassade Robert Aschbergs Pruttman till lingonserien. Förnedringsteve på en nivå man inte trodde vara möjlig. Så lågt, så hjärtlöst och sjaskigt. Och hur de behandlade den gamle casanovan på äldreboendet har jag heller aldrig kunnat glömma. Han som under deras flin fick berätta om sina erövringar där på hemmet, och hur han bar sig åt för att få kvinnorna att sukta. Ständigt hade duon kört av vägen och hamnat i diket innan de gav sig ut på Den sista resan. Hur skulle de nu komma i mål med hedern i behåll? Klart att jag hade mina tvivel.

Men som de lyckades! Inte en repa i lacken på sin orangea Renault 4. Hur gick det till? Vad var det som hände? Hade just sett ett svenskt mästerverk. I klass med Troells Här har du ditt liv och Widerbergs Kvarteret Korpen. Och jag satt kvar i salongen i ett par minuter för att förstå varför jag blivit så drabbad. Av fotot naturligtvis. Följsamt. Fantastiskt. Färgsprakande. Och så den svindlande klippningen och den makalösa musiken. Och ljudläggningen som fick öronen att applådera.

Och så själva storyn. Himlastormande och hjärtskärande. Skratt och tårar. Dokumentär och spelfilm på samma gång. Men ändå hela vägen på riktigt. Uttänkta infall och bara hänga på en människa som är den han är. En amatör som gör sitt livs roll. Ingen skådespelare i världen hade kunnat spela Lars Hammar bättre än Lars Hammar. Tror inte att en enda av hans one-liners finns i något manus. Så äkta är humorn. Så sann är sorgen.

Och jag var inte ensam om förtrollningen. Publiken älskade och älskar fortfarande Den sista resan, och varenda recensent gjorde vågen bland alla getingar och plus och stjärnor. ”Gripande, förkrossande, festlig, fantastisk, ett underverk”. En av de känsligaste filmtyckarna ”grät så han snorade”. Hade varit kul att se Filip och Fredrik läsa tidningarna dagen efter premiären.

Men märkligt nog var det ingen som såg likheten med ett annat mästerverk, Bergmans enligt min mening bästa film Smultronstället från 1957, som ju också handlar om en bilresa tillbaka till ungdomens landskap. Den åldrade professorn Isak Borg på väg till Lund för att promoveras till hedersdoktor och som under färden påminns om det förflutna, det som en gång var. En roadmovie långt innan ordet blev ett begrepp, där minnena speglades i Victor Sjöströms vackra ansikte.

Jag vet inte om Filip och Fredrik sett Smultronstället, men nog finns det stora likheter mellan professor Borgs resa till Skåne med sin sonhustru och franskläraren Lars Hammars med sin son till Medelhavet. En klassiker som nästan sjuttio år senare ger upphov till en ny klassiker. En film som också mina barnbarn måste se, tyckte jag, och bjöd dem alla sju för att de skulle inse livets snabba flykt, och hur fort det går för tonåringen att bli gubbe. Med chips och läsk och glass kostade det som en biljett till Mallorca, men en bra investering i deras livskunskap.

Jag skriver dessa rader med ett lillfinger krossat i en säkerhetsdörr. Bandaget runt min vänstra hand gör det svårt med stor bokstav. Men i nästa vecka ska gipset tas bort. Och sen aldrig mer ett finger i en dörr! Gipsad sista gången hoppas jag. Förväntansfull och glad över ordet som annars nästan alltid får mig att tänka på förlust och avsked.

”För långt och för krångligt”, kommer nog barnbarnen att säga

Och nu när jag är inne på sista varvet och målsnöret syns så tydligt i imperfektens tid, är livet fyllt av allt det sista. Sommarens sista dopp innan hösten tar vid. Det sista mötet med en nära vän. Den sista kostymen jag köper, den sista bilen, sista bostaden. Den sista dagen på jobbet. Min egen sista resa.

Tänk om barnbarnen kunde göra den, som Filip och Fredrik, med mig i en gammal Fiat 600 till Barcelona, min ungdoms kärleksstad. Äta sjötunga med mandel till en spansk gitarr på Can Culleretes, äldsta krogen i stan, och sen barfota vandra längs stranden och se solen gå ner över Barceloneta. ”För långt och för krångligt”, kommer nog barnbarnen att säga. ”Vi kör dig till Solvalla istället”.

Men efter Valla, hur blir det då? Den sista stunden? Outhärdlig smärta eller det skönaste ögonblick som livet gav? Och sen den allra sista resan. Bara jag och vinden. Men innan dess, en ny cykel i höst. Min sista.

Den sista resan har streamingpremiär på Viaplay den 17 juni.

Läs mer:

Tom Alandh – Rösten alla känner

Kjell Häglund: Mitt liv som tv-kritiker

Omöjligt att läsa Auster utan att tänka på ”Den sista resan”